"Titta Melker en hellikopter!" säger jag och pekar upp mot skyn.
Två och ett halvtåringen höjer blicken och spanar efter hellikoptern som kommer allt närmre.
Han börjar springa efter den, när den sakta börjar flyga bortåt igen.
Jag tittar efter honom och ser plötsligt att han närmar sig kanten av hustaket som vi står på.
"STANNA!" skriker jag efter honom. Men han hör inte, vill inte lyssna. Han fortsätter att springa och han är för långt borta för att jag ska hinna ikapp honom.
"STAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNAAAAAAAAAAAA!"
Det här är bara en dröm, men en extremt verklig sådan.
Bortsett från en sak då:
Att namnet jag ropar efter min son är:
Miley Cyrus.
"STAAAAAAAAAANNNNNNA!!!! MILEY CYRUS! STAAAAAAAAAAAANNNNNNAAAA!"
Men två och ett halvtåringen stannar fortfarande inte. Han har bara hellikoptern i sikte.
"MIIIILEEEEEY CYYYYYRUUUUS STAAAANNNNNA!!!"
Och så springer han rakt över kanten och försvinner ur mitt synfält ner från hustaket.
Skriket som kommer ifrån min strupe, när jag inser vad som skett, är förskräckt, det kan liknas med ett dödsskrik:
"NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!"
Hur hänger det här ihop!
