söndag 24 maj 2009

Vad säger ljuset

Två och ett halvtåringen har då ärvt sin mammas vilda fantasi.

"Va säjjä juset?"

"Vad ljuset säger?"

Två och ett halvtårigen nickar.

"Ja du! Vad säger ljuset?"

"Pling pling pling!"

Nu mördar de mig

Igår var det någon som sköt här i närheten.

Sköt på riktigt. Med ett riktigt vapen.

Det lät som skottlossning.

Massaker!

Jag blev nervös och lite rädd, på riktigt!

"Jag och brorsan sticker iväg och kollar" sa Dalle.

"Men tänk om det är något farligt."

"Det skulle inte förvåna mig."

Gah!

Jag sitter i soffan och ammar. Två och ett halvtåringen ligger och sover på sitt rum.

Min man är ute och letar efter galna mördare eller liknande.

Min fantasi skenar iväg.

Tänk om!

Tänk om: Skjutarna kommer hit, vräker upp dörren och skjuter mig och bebisKonrad. Jag bönandes för mitt liv och bröstmjölk och blod stänkandes över hela vardagsrumsgolvet. Två och ett halvt åringen vaknar imorgon och har ingen mamma eller lillebror.

Tänk om: Dalle kommer inrusande genom dörren med andan i halsen med galna mördare i hälarna och precis, precis hinner få igen dörren. HUR ska vi fly? Vad ska man göra med galna mördare utanför huset. Ute efter att döda alla vittnen. Har jag telefonen i närheten så att jag kan ringa polisen?

Tänk om: Skjutarna följer efter Dalle, hinner ikapp honom precis här utanför och avrättar honom på vår nybyggda altan. Jag kommer få skrubba bort hans hjärnsubstans.

Tänk om... Nu kommer Dalle tillbaka igen. Lugnt och stilla, sätter han sig i soffan. Är precis som vanligt.

"Såg ni något???"

"Nä! Men han på tappen trodde att det var hans norska granne som sköt lerduvor."

!!!!

ÅH! Jag ser nog på för mycket film, läser för många deckare, är för mörkrädd, har allt för livlig fantasi, är nog inte riktigt riktig i hjärnan.

Ingen mördare, ingen mördare.