I know you want to slåss för min bok.
söndag 5 juni 2011
Den nakna sanningen (ett väldigt långt inlägg):
"Hur går det då?"
"Jo men det går bra! Eller det går. Jo det går."
För det gör det ju, går.
Dagarna förflyttar sig framåt. Vi har inte stannat i tiden, på något vis.
Hur man än mår, så rullar vardagen på.
Hur dåligt man än sover. Så kommer morgonen, middagen och till sist kvällen och natten igen.
Det är snart ett helt halvår sedan vi fick veta att vår tvååring i princip är allergisk mot alla födoämnen, pälsdjur, gräs och pollen.
Efter två år av daglig spyfest, kolik som inte alls gick över efter tre månader, röda utslag stora som tjugolappar, lös mage osv. osv. Så fick Rodi börja med helt ny kost. Och han slutade spy, han slutade ha magknip. Inte omgående, men nu. Nu har det gått över.
Men varför fick vi inte hjälp tidigare?
Jag tror att alla dessa allergiska besvär hamnade så in skymundan av allt gnällande, gråtande, dunkande av huvud, missnöje och hysteri. Jag och Dalle var (och är nog fortfarande) så totalt slutkörda av att ha ett barn som grät tjugofyra - sju. Och som slogs, skallade golv vid minsta motgång, skallade oss, sin storebror... som tillbringade hela nätterna med att på alla fyra ligga och dunka sitt huvud i sänggaveln.
"Det här beteendet är inte normalt", sa jag och Dalle när Rodi förra sommaren flyttade sin spjälsäng tvärs igenom sovrummet (inte vaken och inte för hand. Utan genom att i sängen, hysteriskt dunka huvudet).
Så vi sökte hjälp.
Genom BVC kom vi i kontakt med en barnläkare som skrev ut Theralen ( som har lugnande och sömngivande egenskaper) åt Rodi. Den här medicinen tog inte bort problemet, men minskade det. Sedan fick vi träffa en barnpsykolog som inte riktigt kunde hjälpa oss men som skickade oss vidare för att börja utesluta eventuella fysiska orsaker. Så Rodi genomförde två EEG (för att utesluta epilepsi) men som inte visade något, och allergitester, som gav utslag. Lagom till hans tvåårsdag fick Rodi göra patchtest. Och den 20 december 2010 fick vi "dödsdomen" som allergisköterskorna kallade det. Vi fick träffa en dietist och fick mat utskrivet på recept.
Har hans humör förändrats?
Ja! Och Nej!
Vi trodde att bara han fick ny kost så skulle alla problem försvinna. Och visst han gnäller inte lika mycket, gråter inte lika mycket, har inte magknip och kräks inte. Men han dunkar huvudet i sängen och skallar fortfarande golvet när han blir arg, ledsen och frustrerad. Han slår andra barn, han slår oss. Och vi har sökt hjälp igen. Varannan vecka går vi på BUP för att komma på en lösning till Hur vi lär Rodi att visa sin ilska på annat sätt än att skada sig själv.
Hur vi orkar?
Vi har gråtit, skrikit, våndats, gett upp och tagit tag i oss själva igen. Vi har hatat, vi har älskat och samtidigt tänkt: JAG ORKAR INTE MER!!! Men hur skulle vi inte orka? Det är vårt lilla barn det handlar om. Och våra hjärtan blöder när vi ser hur han lider.
Men jag kan erkänna att jag känner mig allt som oftast tom inombords. För inte har jag möjlighet att för en sekund stanna upp och känna efter hur jag mår. Jag antar att jag och Dalle har blivit experter på att koppla bort våra egna känslor. Inte för varandra och inte för våra barn. Det är mycket kärlek. Men det här med hur mår vi? Jag vet inte hur jag mår. Jag har inte känt efter. Men jag går hos en kurator som försöker hjälpa mig att ta reda på det här tillsammans med mig.
Ibland känner jag mig övergiven, ensam. Ibland känner jag mig ledsen. Ibland har jag sådan ångest att jag inte vill lämna huset. Och då menar jag inte sån där "Men guuud vilken ångest jag har" (Som man sa förr när man var lite nervös för något och inte visste hur riktig ångest såg ut), utan mer: Jag kan inte andas, jag kommer svimma, jag har ingen känsel i min kropp, jag måste andas, jag måste andas men kommer inte ihåg hur man gör. Kanske växer mitt hjärta i kroppen och blir så stort att det inte får plats, hela bröstkorgen är i kramp. Gud jag kan verkligen inte andas. Oh hjälp vad yr i huvudet jag är, jag måste sätta mig och fokusera, andaaas... Vet ni vilken ångest jag pratar om?
Ingen jag vill hellredöångest, utan snarare jag vill huggamigiarmarnaföratt taborttrycketibröstetångest.
Om jag kan hantera det?
Ja det kan jag! Jag sliter som ett djur. Jag tar mig upp på morgonen och gör det jag bör och ska. Jag jobbar, lagar mat, tvättar, städar, torkar snoriga näsor, tröstar ledsna barn, jag ser på tv, bloggar, har sex, bråkar med Dalle och barnen, umgås med vänner, har drömmar och njuter av soliga sommardagar. Och allt detta med ångesten flåsandes i nacken. Ibland lyckas den komma innanför huden och ibland lyckas den hålla sig borta.
En ny rädsla har också infunnit sig. Kuratorn definierar den som social fobi. Han menar på att det lika gärna kunde varit tvångshandlingar som att kolla spisen och lamporna tusen gånger. Men att det råkade bli så här istället.
Vad då social fobi? Du kan väl umgås med folk?
Ja det kan jag! Och för det mesta njuter jag av att göra just det. Men ibland tar det emot. Ibland får jag ångest av att åka hem till vänner. Ibland känner jag ångesten smyga sig på i matkön på ICA osv. Kuratorn lovar och svär att det här kommer att gå över så fort jag inte känner mig utmattad längre. Så fort hemförhållandena är mer stabila och jag mår bättre.
Därför är det lugn och ro, mycket vila och fokus på det som är viktigast i livet som gäller.
Vad är då viktigast i livet för mig?
Det finns tre personer som alltid går först.
Och de är: Dalle, vår fyraåring och vår tvååring.
Min familj ♥
Så Anna!
Kanske var det här ett svar på din fråga?!
Nu behöver du inte känna att du måste fråga mig, när vi ses nästa gång.
Ta hand om er allihopa!
Puss och Kram från Fru Märkvärdig.
"Jo men det går bra! Eller det går. Jo det går."
För det gör det ju, går.
Dagarna förflyttar sig framåt. Vi har inte stannat i tiden, på något vis.
Hur man än mår, så rullar vardagen på.
Hur dåligt man än sover. Så kommer morgonen, middagen och till sist kvällen och natten igen.
Det är snart ett helt halvår sedan vi fick veta att vår tvååring i princip är allergisk mot alla födoämnen, pälsdjur, gräs och pollen.
Efter två år av daglig spyfest, kolik som inte alls gick över efter tre månader, röda utslag stora som tjugolappar, lös mage osv. osv. Så fick Rodi börja med helt ny kost. Och han slutade spy, han slutade ha magknip. Inte omgående, men nu. Nu har det gått över.
Men varför fick vi inte hjälp tidigare?
Jag tror att alla dessa allergiska besvär hamnade så in skymundan av allt gnällande, gråtande, dunkande av huvud, missnöje och hysteri. Jag och Dalle var (och är nog fortfarande) så totalt slutkörda av att ha ett barn som grät tjugofyra - sju. Och som slogs, skallade golv vid minsta motgång, skallade oss, sin storebror... som tillbringade hela nätterna med att på alla fyra ligga och dunka sitt huvud i sänggaveln.
"Det här beteendet är inte normalt", sa jag och Dalle när Rodi förra sommaren flyttade sin spjälsäng tvärs igenom sovrummet (inte vaken och inte för hand. Utan genom att i sängen, hysteriskt dunka huvudet).
Så vi sökte hjälp.
Genom BVC kom vi i kontakt med en barnläkare som skrev ut Theralen ( som har lugnande och sömngivande egenskaper) åt Rodi. Den här medicinen tog inte bort problemet, men minskade det. Sedan fick vi träffa en barnpsykolog som inte riktigt kunde hjälpa oss men som skickade oss vidare för att börja utesluta eventuella fysiska orsaker. Så Rodi genomförde två EEG (för att utesluta epilepsi) men som inte visade något, och allergitester, som gav utslag. Lagom till hans tvåårsdag fick Rodi göra patchtest. Och den 20 december 2010 fick vi "dödsdomen" som allergisköterskorna kallade det. Vi fick träffa en dietist och fick mat utskrivet på recept.
Har hans humör förändrats?
Ja! Och Nej!
Vi trodde att bara han fick ny kost så skulle alla problem försvinna. Och visst han gnäller inte lika mycket, gråter inte lika mycket, har inte magknip och kräks inte. Men han dunkar huvudet i sängen och skallar fortfarande golvet när han blir arg, ledsen och frustrerad. Han slår andra barn, han slår oss. Och vi har sökt hjälp igen. Varannan vecka går vi på BUP för att komma på en lösning till Hur vi lär Rodi att visa sin ilska på annat sätt än att skada sig själv.
Hur vi orkar?
Vi har gråtit, skrikit, våndats, gett upp och tagit tag i oss själva igen. Vi har hatat, vi har älskat och samtidigt tänkt: JAG ORKAR INTE MER!!! Men hur skulle vi inte orka? Det är vårt lilla barn det handlar om. Och våra hjärtan blöder när vi ser hur han lider.
Men jag kan erkänna att jag känner mig allt som oftast tom inombords. För inte har jag möjlighet att för en sekund stanna upp och känna efter hur jag mår. Jag antar att jag och Dalle har blivit experter på att koppla bort våra egna känslor. Inte för varandra och inte för våra barn. Det är mycket kärlek. Men det här med hur mår vi? Jag vet inte hur jag mår. Jag har inte känt efter. Men jag går hos en kurator som försöker hjälpa mig att ta reda på det här tillsammans med mig.
Ibland känner jag mig övergiven, ensam. Ibland känner jag mig ledsen. Ibland har jag sådan ångest att jag inte vill lämna huset. Och då menar jag inte sån där "Men guuud vilken ångest jag har" (Som man sa förr när man var lite nervös för något och inte visste hur riktig ångest såg ut), utan mer: Jag kan inte andas, jag kommer svimma, jag har ingen känsel i min kropp, jag måste andas, jag måste andas men kommer inte ihåg hur man gör. Kanske växer mitt hjärta i kroppen och blir så stort att det inte får plats, hela bröstkorgen är i kramp. Gud jag kan verkligen inte andas. Oh hjälp vad yr i huvudet jag är, jag måste sätta mig och fokusera, andaaas... Vet ni vilken ångest jag pratar om?
Ingen jag vill hellredöångest, utan snarare jag vill huggamigiarmarnaföratt taborttrycketibröstetångest.
Om jag kan hantera det?
Ja det kan jag! Jag sliter som ett djur. Jag tar mig upp på morgonen och gör det jag bör och ska. Jag jobbar, lagar mat, tvättar, städar, torkar snoriga näsor, tröstar ledsna barn, jag ser på tv, bloggar, har sex, bråkar med Dalle och barnen, umgås med vänner, har drömmar och njuter av soliga sommardagar. Och allt detta med ångesten flåsandes i nacken. Ibland lyckas den komma innanför huden och ibland lyckas den hålla sig borta.
En ny rädsla har också infunnit sig. Kuratorn definierar den som social fobi. Han menar på att det lika gärna kunde varit tvångshandlingar som att kolla spisen och lamporna tusen gånger. Men att det råkade bli så här istället.
Vad då social fobi? Du kan väl umgås med folk?
Ja det kan jag! Och för det mesta njuter jag av att göra just det. Men ibland tar det emot. Ibland får jag ångest av att åka hem till vänner. Ibland känner jag ångesten smyga sig på i matkön på ICA osv. Kuratorn lovar och svär att det här kommer att gå över så fort jag inte känner mig utmattad längre. Så fort hemförhållandena är mer stabila och jag mår bättre.
Därför är det lugn och ro, mycket vila och fokus på det som är viktigast i livet som gäller.
Vad är då viktigast i livet för mig?
Det finns tre personer som alltid går först.
Och de är: Dalle, vår fyraåring och vår tvååring.
Min familj ♥
Så Anna!
Kanske var det här ett svar på din fråga?!
Nu behöver du inte känna att du måste fråga mig, när vi ses nästa gång.
Ta hand om er allihopa!
Puss och Kram från Fru Märkvärdig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)