Jag och Dalle upplever den värsta baksmällan i våra liv.
Våra ögon bränner, huvudena susar, kroppen skriker efter sömn.
Vi har lämnat våra söner hos deras farmor.
Åt deras öde, åt hennes öde.
Det får bära eller brista.
Vi orkar inte mer.
48 timmar totalt, av gråt och skrik, bärande och vyssande.
48 timmar nonstop.
Nu kryper vi ner i soffan och drar täckena över våra huvuden, beställer pizza och ser på film, precis som innan barnen föddes.
Inombords gråter jag stora krokodiltårar.
Det värker i hjärtat!
Jag lider med Dalle, jag lider med bebisKonrad.
Det smärtar mig att se hur min familj reagerar på mitt beslut:
Att sluta amma!
Mina bröst skriker efter bebisKonrads mun.
Mina armar skriker efter bebisKonrads tyngd.
Hela mitt väsen saknar honom så evinnerligt.
Och så måste man stå emot.
