LÄS DET HÄR

Via Facebook kom jag över en blogg som Fredrik Backman skriver för Café Sport.

Jag fastnade för hans inlägg om vansinnesdårar som riskerar våra liv på vägarna.

Läs hans personliga meddelande HÄR och vad ni än gör:

KÖR LUGNT I TRAFIKEN. Även om du är 18 år och precis har fått körkort. Eller bara gillar att köra fort med din jävligt snabba bil.

OCH HÅLL HASTIGHETEN OCH AVSTÅNDET TILL BILEN FRAMFÖR.

För du vet aldrig vems liv du riskerar.

SARAHS NYCKEL

Heter den här boken.

Eftersom jag inte hittat den på biblioteket så var min kusin Sarah så otroligt vänlig och lånade mig hennes.

Hon var så fin och tog med den hela vägen ifrån stora staden Göteborg, till begravningen igår för att låna ut den till mig.

Och jag började läsa den igår kväll och jag fick ångest efter första sidan.

"Jag klarar inte av att läsa sådana här böcker" viskade jag till Dalle, sju mil bort i sovrummet. "Jag får mardrömmar av allt som handlar om förföljelsen av judar. Jag har läst så många böcker och sett så många filmer och jag får ALLTID mardrömmar."

Och så berättar jag för Dalle vad jag hade läst so far:

"Polisen kommer mitt i natten hem till en familj för att hämta dem. Dotter gömmer sin fyra årige lillebror i en garderob och låser dörren om honom. Och så blir de bortförda. Dottern inser ju inte att de att de inte kommer att komma tillbaka. Eller ja det vet jag ju inte om de gör, för jag har ju inte läst boken. Men jag kan ju föreställa mig... Fan också!! Mardrömmar."

Men nu kan jag inte sitta här och skriva mer. Jag måste fortsätta läsa...

FRYSER ALLTID OM FÖTTERNA

Ja det gör jag.

Jag verkligen avskyr att vara barfota. Så vida det inte är 30 grader varmt ute.

Så visst är det tur att min svärmor köpte härkevarma strumpor till sin yngsta son (min man) i julklapp.

Dalle har aldrig haft dem på sig, han har inte fått chansen. För jag snodde dem direkt.

Nu är de mina!!!

Precis som att Dalle skulle ta på sig extra varma strumpor. Han som vill gå ut i t-shirt mitt i vintern, men blir stoppad av MIG.

Jag vill ju inte behöva skämmas ihjäl heller.

SOV GOTT JÖRGEN

Jag är inte direkt troende, inte alls spirituell.

Men när vi sitter på begravningen och ceremonin precis ska börja och vi inser att solen plötsligt fyller kyrkan med ljus så blir man ju lite...

Jag menar solen har ju lyst med sin frånvaro och nu när vi sitter där för att ta farväl av vår styvpappa så kommer den fram och strålar in på den övertäckta kistan.

Precis när man sitter och tänker att "Nu spyr jag fan rätt ner i dopfunten".

"Han ligger där inne" säger mamma och kramar min hand.

Ja det gör han. Han ligger där inne, i kistan. Vår styvpappa, Jörgen. 53 år blev han innan cancern kom och tog honom ifrån vår mamma, ifrån hans barn, ifrån oss.

Tre veckor tog det bara, bara, innan han var borta. Och det är så övermäktigt att ta det till sig. Att han faktiskt är borta.

Och plötsligt slår en stor tyngd över mig. Som ett berg som lagt sig på mig.

Framför mig ligger ett paket näsdukar som någon har glömt.

Jag skulle behöva en.

Men jag orkar inte lyfta armen för att ta en.

Mammas gråter och hennes axlar skakar mot mina.

Och mina tårar rinner, ner för kinden, ner på hakan, ner över halsen och ner i urringningen på min svarta klänning.

Bakom mig sitter Dalle.

Jag försöker fokusera på Dalle.

Jag är glad att det inte är han som ligger i kistan.

Får man vara det?

Jag önskar ju inte att Jörgen låg där.

Men Dalle ge fan i att gå och dö! Hör du det, helvete!

Kyrkan är full av familj, släkt, arbetskamrater, ljus som brinner, vackra blommor,

ett foto på Jörgen.

Hans barn har valt en låt som ska spelas upp på cd-skiva.

Musiken fyller kyrkan.

Låten är perfekt.

Varenda ord och stavelse är så rätt.

Jag fokuserar på texten. Känner den.

Och plötsligt börjar den hacka.

Jag hör ett stön av besvikelse dra igenom kyrkan. En hackig skiva får fan inte förstöra ceremonin nu.

Hackhack. Låten spelar vidare. Hackhack.

Och så får jag ett leende på läpparna.

Det är så typiskt!

Så självklart!

"Men Jööööörgen!!!"

Det är klart att det är Jörgen som ska jävlas lite innan han ger sig av.

Det är självklart att Jörgen måste messa lite med oss, med skivan, bara för att.

Bara för att!

För sådan var han, Jörgen.

Han gillade att jävlas.

Och i detta nu så är det inte alls störande.

Det är befriande!

Det kunde inte blivit bättre.

En begravning med hackande skiva.

Ett "Men Jöööörgen" i alla våras tankar en sista gång.

JÖRGEN!

Sov Gott!

Eller vandra vidare, i SKOG OCH MARK!