"Hmm... Vart planerar du att föda barn då? Nåt på G?? Är det kanske därför du inte är avundsjuk på din syster?"
Svar:
Nej det växer inget litet monster i min mage. Vi har två levande monster redan och det räcker mycket väl, just nu. Mycket mer än väl faktiskt, de flesta dagar. Men så är det sagt att någon dag längre fram ska vi ha ett barn till (om jag får bestämma), eller två barn till (om Dalle får bestämma (han ska alltid överdriva) ). Det finns inte på kartan att redan nu bestämma att: "NEJ nu ska vi inte ha fler barn." Jag ska ha en liten flicka, för att jämna ut det här hemma (jag är ju trots allt ensam tjej). Det kommer aldrig ske! Jag är mycket väl medveten om att det framtida barnet också kommer vara en pojke, ännu en vilde med skitna naglar, gräsfläckar på byxbenen, snorränder utsmetade på kinderna, bröt och tjöt, brandbilar, tuttut, brumbrum, wiii och aaah! Det blir fint det med. Jag är tillfreds med tanken om att min treåring är det femininaste som jag kommer klämma fram ur min snippevipp. Han vill ha rosa sparkcykel, Hello Kitty, bling bling, fluff fluff och säkerligen klänning om det så erbjöds. Samtidigt är han det pojkigaste i grabbväg. Teknikfreak, motorgalen, högljudd, rapar och fiser. Och så har vi ettåringen, som är en morsgris utan dess like, så övergiven kommer jag aldrig bli. Jag kommer ha någon som besöker mig på hemmet, trots att jag inte har en dotter.
Nej jag är inte avundsjuk på min syster, jag gläds med henne. För jag vet att det här barnet är lika efterlängtat som dess storasyster. Jag är inte avundsjuk eftersom det där barnet i framtiden (mitt) inger trygghet. Jag vet att det inte är gjort för min del. Jag vet att blir begäret för stort är det bara att flasha snippevippen och hoppas på det bästa. Dalle ställer upp i vått och torrt.
Och den där gången i framtiden, planerar jag att föda på samma sjukhus som tidigare och jag kommer inte vilja bli hemskickad efter sex timmar. Kommer inte ens att välja det själv. Jag vill stanna kvar, läka och återhämta mig, amma och läcka, blöda bort det värsta ifred, i en sjukhussäng istället för min egen. Där hemma finns fler baciller än på vilket sjukhus som helst. Fullt med dagisbaciller som ligger på lur.
