Träffade farbror distriktsläkaren idag.
Han synade vår lille Dode, uppefrån och ner, under konstant skrik och gråt från vår yngste sons sida.
Han lyssnar, nickar, hummar, synar och noterar, innan han säger:
"Jag tycker nog ni ska åka direkt ner till Kem. Lab."
"Ok-ej!"
"Ja för provtagning av gluten och nedsatt ämnesomsättning."
"Ok-ej!"
"Åk så att ni är där mellan tolv och ett."
"Ja-ha!"
"Men jag ska ju jobba ju!" utbrister Dalle.
"Ja men ni kan åka ner när du jobbar eftermiddag kanske?" infliker bvc-Berit.
"Men det gör jag ju denna vecka."
"Ja men åk imorgon då!"
"Men jag har ju så jävla mycket att göra under förmiddagen."
"Ja men DET HÄR kanske är viktigare ändå" anser bvc-Berit.
"Ja, jag får väl åka ner själv, i värsta fall" avbryter jag.
"Det blir grejer det! Åka ner själv med två barn för provtagning på en unge som inte ens sitter still när han är nöjd och glad. Och så samtidigt passa på den andra gangstern. Det blir verkligen grejer det" fortsätter jag och himmlar med ögonen åt bvc-Berits håll. Vi ler mot varandra i samförstånd.
"Kanske kan morsan följa med" försöker Dalle.
Jag säger inget mer!
Inte just där, inne på mottagningen.
Men imorgon, imorgon!
Imorgon lämnar vi treåringen extra på dagis, för att åka ner och våldföra oss på lille Doden.
Emblaplåstrena ligger och väntar.
De ska sättas, en i varje armveck, för bedövning.
Säkert, säkert, säkert att det är där de kommer ta blodet.
Säkert, säkert, säkert att inte ett enda blodkärl kommer att gå sönder.
Säkerligen kommer allt gå smärfritt och gråtfritt.
Mhmmm!
