onsdag 30 juni 2010
Samma gäller detta inlägg
Ja jag är lite småkär i Erik Hassle.
Om ni inte delar min musiksmak, bortse från detta inlägg
Ja enligt mitt tycke.
Hör här på Robyn:
Om man jämför
För likt en räddande ängel hörde Fru S av sig och meddelade att hon och hennes dotter skulle komma på besök.
Så barnen fick leka och vi mammor fick lite vuxentid.
Och trötta av allt stoj somnade båda gossarna utan problem.
Tänk! Tio minuters gråt är ju ingenting.
Om man jämför.
För det gör man ju!
En dag inomhus...
Igår kom jag på den bästa medicinen mot barn som vägrar att somna och idag känner jag på mig att jag kommer misslyckas starkt.
Anledningen är den att jag varit vaken sedan kvart över fyra, tillsammans med ett och ett halvtåringen och är därför dötrött.
Och eftersom det är halvkasst väder och blåser halv storm ute, spenderar jag och barnen dagen inomhus.
En dag inomhus = inte så trötta barn.
Fan också!
tisdag 29 juni 2010
Ang. Huset i tidigare inlägg
Jo visst!
Ynka 28 miljoner kronor.
En droppe i havet.
En dropppe i havet....
HA HA
Skrapa ihop den sista ynka av energi du har i din stackars lilla mammakropp.
Ge dig FAN på att du ska trötta ut dina ungar.
Ta med dem till grannen, som har en stoor gräsmatta och låt dem springa sig svettiga i någon timme.
Bjud sedan hem din mamma och din lillasyster och låt dem busa med dina barn i några timmar.
Låt barnen sedan vara vakna i en halvtimme längre än normalt.
Detta resulterar i garanterat trötta barn, som faktiskt somnar (ganska) omgående vid läggning.
Jag provade idag och båda gossarna somnade på tjugo minuter.
Inget rekord om man ser på helheten.
Men definitivt ett rekord om man ser till de senaste veckornas nattningar.
Treåringen orkade inte ens sjunga en sång lite för högt och ett och ett halvtåringen orkade bara skrika i fem minuter.
Succé och ett jävla hallelluja moment, minst sagt.
Vem äger???
Jo FRU MÄRKVÄRDIG!
måndag 28 juni 2010
Super Nannys kom hit och hjälp mig
Treåringen ligger på sitt rum och sjunger och ropar.
Ett och ett halvtåringen skriker, gråter och är allmänt hysterisk.
När jag efter TJUGO minuter (ja klaga ni, men han är så pass stor att han har passerat varenda fem minuters-metod i världen) går upp till honom, laddar han en kaskadspya och kräks ner hela mig och sovrumsgolvet.
"FA-AAN!!! &#&¤#"¤#¤%"""!#¤%%/(/()==/&¤##"
Jag får lägga mig på knä och försöka pilla ner hushållspapper mellan golvspringorna. Ja för naturligtvis har vi ett gammalt fint, målat trägolv uppe i ett och ett halvtåringens rum, som bara suger upp varenda spyatom (optimalt för spyende barn borde vara plastgolv).
Ett och ett halvtåringen tittar förundrat på mig "Vad sysslar mamma med?" ungefär.
Sedan läser jag samma bok SJU gånger för honom, innan jag blir vansinnig på hur treåringen lever rövare inne på sitt rum.
Jag går in till treåringen och hotar honom med diverse saker, bara för att få tyst på honom.
Och så lämnar jag mina barn till deras öde och går ner.
Då börjar treåringen att snyfta.
Jag klampar upp för trapporna.
"Vad är det nu då?"
"Jag drömmer mardröm."
"Men det kan du ju inte göra, för du har ju inte somnat ännu."
Och så hotar jag lite till och förklarar att mamma blir ledsen när hennes barn håller på och dummar sig på det här viset. Inne på sitt rum skriker ett och ett halvtåringen hysteriskt.
Jag går ner och vill dunka huvudet i golvet.
Sakta men säkert sänker sig lugnet och tystnaden.
Och en och en halv timme efter att vi gått upp, så somnar barnen.
Då sitter jag kvar ensam i soffan, svimfärdig.
Det susar i huvudet och dånar i öronen.
Jag vill bara krypa ihop och gråta.
Super Nannys kom hit och hjälp mig!
Borde jag ringa BVC och fråga om jag ska anse att det är normalt att min yngste son spyr var och varannan kväll? Ibland spyr han innan läggningen och ibland spar han den till efter läggning.
Ska det vara så här?
Ska det, det?????
SKA DET VARA SÅ HÄR???
Och hur gör jag för att få det att sluta?
H U R???
söndag 27 juni 2010
Minns ni XYZ?
"När du gjorde X fick det mig att känna Y och jag skulle vilja att du istället gjorde Z"
Då kommenterar en man:
"Men hur ska man kunna fatta när någon säger: -Gör X inte Z med gärna Y...
Typiskt kvinnor att prata i gåtor och tro att vi ska förstå!
Tänk på att du har kvinnliga läsare oxså, och dom kanske behöver ett förtydligande att man inte ska säga bokstäverna X Y Z, utan byta dessa mot något meningsfullt."
Det roliga är ju att det faktisk är just en man som inte förstår innebörden av XYZ.
Att jag borde gjort ett förtydligande och bytt ut bokstäverna mot verkliga känslor och/eller händelser.
Nu förstår vi, ännu mer, hur viktigt det är att vara t y d l i g.
Midsommarhelgen i korthet
.
.
Nu när jag har massor att berätta kan man ju redan i förväg räkna ut vad som händer.
.
Jo Dalle lämnar hemmet för att låsa ett lås på en båt och är borta i flera timmar.
.
Och istället för att kunna njuta av lugnet så spårar båda barnen ur.
Ett och ett halvtåringen vägrar att somna.
Han skriker, gråter, spyr och skriker och gråter lite till.
Men när han väl somnar, ja då vaknar treåringen och skriker och gråter (dock inte spyr).
.
Mitt tålamod!!!
.
Så ha förståelse!
.
För nu när stunden är kommen har jag liksom tappat lusten till alla roliga inlägg.
.
Därför kommer nu midsommarhelgen i en kort version:
Jag och ett och ett halvtåringen.
Någon som kan minnas en midsommarafton så varm att barnen kan bada i bassängen?
*****
Midsommardagen spenderades på Liseberg.
Treåringen vågade åka både Flumride:
Och Rabalder:
Och jag stod nere på marken och var nervös som fan.
*****
Idag tog vi premiärturen med båten, packade den full med ungar, mat, barnvagn
och så jag och Dalle.
.
Vi letade upp en ledig ö och äntrade den.
Nu har jag tagit det första doppet för i år och det var faktiskt inte så kallt som jag trodde.
Dalle, som är en riktig badkruka, vågade knappt doppa fötterna.
*****
Ja det var, i stora drag, det som har hänt den här midsommarhelgen.
Tack söta familj och vänner som firade med oss.
Och Tack fina bloggläsare!
Hoppas er midsommar har varit lika kaotisk som vår.
torsdag 24 juni 2010
Skratta får man inte
Huvudrollsinehavaren dansar runt med en solfjäder. En ganska ful och fånig dans och jag börjar gapskratta.
Jag skrattar och skrattar och Dalle ger mig en idiotförklarande blick och säger spydigt:
"På riktigt!?"
Jag sätter skrattet i halsen.
"Men vaddå? Jag tycker att det är roligt."
Dalle frustar och skakar på huvudet.
"Men jag tyckte att det var roligt."
"Det var det inte."
"Åh du din... Det här kommer skrivas på bloggen... Ååååh ja du!"
XYZ
Jag läser en söndagsbilaga (fyra dagar efter söndagen) och lär mig så mycket om relationer.
Det står klart och tydligt hur man ska "vattna" kärleken med hjälp av att tala klarspråk och detta genom att använda en forskares XYZ-formel.
Den går ut på att man som kvinna säger följande till sin man:
"När du gjorde X fick det mig att känna Y och jag skulle vilja att du istället gjorde Z"
Tänk att det är så enkelt!
Och tänk att män är så enkelspåriga att man måste förklara saker och ting för dem, på samma sätt som man gör för ett barn.
Fan tänk lite själva för guds skull!
onsdag 23 juni 2010
Okej!
Solen skiner och det är varmt och skönt.
Dalle står stressat och trippar ute i trädgården. En puss på munnen och så sitter han, fortare än jag hinner blinka, i bilen och gör en rivstart iväg till jobbet.
Jag lokaliserar mina barn.
Treåringen leker i bassängen och ett och ett halvtåringen sitter omgiven av högt gräs och tittar på blommorna. Men hjälp! Alla fästingar, är det som slår mig.
Ett och ett halvtåringen reser sig upp och kommer emot mig. Han vill stolt visa de grässtrån som han har plockat och det är då jag ser att han har fleecebyxor på sig (?).
"Men vad i he..."
Varför i hela friden har han fleecebyxor på sig? Det är ju över 25 grader varmt i solen. Hur kan man vara så dum och sätta på ett barn fleecebyxor mitt i sommaren???
Snabbt som sjutton sliter jag av dem och märker att "Ja men visst!" blöjan är full i bajs.
Tack Dalle för den!
Idte allergisk
"Dä!" säger han och jag kan tydligt höra hur tät han är i näsan. "Det är bara dåd skit, det killar i ögoded och så..."
"Haha!!! Du är allergisk."
"DÄÄÄ!!! Det är jag absolut idte."
"Mäh! Du har ju precis som jag har nu, med gräs och skit."
"DÄ! Jag är väl förkyld i alla fall då."
"Med kli i ögonen?"
Åh! Stönhuvud
måndag 21 juni 2010
Den bästa stunden på dagen
Men ibland känns det faktiskt så.
De dagar då man är så förbaskat trött att man redan vid lunch längtar efter kvällen, efter lugnet, efter tystnaden, soffan och sängen.
Men det konstiga är att när lugnet och ensamheten väl infinner sig så saknar man de små liven.
Man saknar den busiga blicken, det glada skrattet, deras blöta pussar, deras tjatter och spring genom rummen.
Och hur jobbigt det än må vara när de kommer inbrötandes i sovrummet vid en alldeles för arla morgon så är det hur mysigt som helst att få krama om dem och känna deras närhet.
söndag 20 juni 2010
lördag 19 juni 2010
Det kungliga bröllopet
Både jag och Dalle (som är uppklädd dagen till ära) blir rörda och tårögda av vigseln.
.
Vi sitter hela förmiddagen och kvällen och tittar på SVT. Följer brudparet till och från kyrkan, tittar på middagen och väntar spända på att se den tre meter höga bröllopstårtan. Höjer volymen när centrifugen dras igång på tvättmaskinen mitt under Kungens tal till sin dotter.
.
Det är kanske lite småtråkigt att sitta där och titta på middagen. Det händer ju faktiskt inget större. Ingen som blir för full, ingen som gapskrattar, ingen som startar matkrig. Och vem vill egentligen äta ärtsoppa till förrätt på sitt bröllop?
.
Men så kommer jag över en novell som Alex Schulman skrev om Victoria och Daniel och plötsligt blir kvällen mycket roligare.
.
" “Kära svenskar i Sverige och utomlands.”
Kung Carl XVI Gustaf blickade ner i manuspappret som han elegant hade gömt i sitt knä. Han tittade åter upp mot kameran och levererade en konstpaus som var just så lång att både Daniel, Victoria och Silvia tittade upp för att kontrollera vad det blev av honom. Han fortsatte.
.
“Det är idag - den 15 maj 2015 - dags för mig, drottningen, kronprinsessan Victoria och hertig Daniel Westling att berätta en nyhet.
”Daniel kände sig förvånansvärt lugn där han satt. Det var inte som senast, som den där gången för sex år sedan, då de spelade in den första Youtube-filmen som förkunnade att han hade förlovat sig med Victoria. Han mindes det så väl. Han mindes att han hade kommit sen till prinsessan Sibyllas sal, han mindes kungens tysta blick när Daniel bad om ursäkt för det. Han mindes sin egen handsvett där han satt, hur han torkade bort den mot fåtöljens sammet. Han mindes hur han höll Victorias hand under bordet. Hon hade varit formell men fnittrig. Han och Victoria hade kysst varandra alldeles innan de gick in, SÄPO-vakterna hade diskret tittat bort. Han hade varit ganska säker på att den där händelsen var så udda att han aldrig skulle behöva uppleva den igen. Men han hade alltså fel. Ännu en Youtube-film skulle spelas in, ännu ett besked som måste kommuniceras till folket. Men den här gången kändes det på något sätt så mycket mer privat. Det här var hans ensak. Och Victorias, naturligtvis. Daniel hade påpekat det för kungen också när hela familjen träffades på lunch, han hade vänligt men bestämt varskott kungen att om det nu nödvändigtvis ska spelas in ännu en film, så är det något som han ville göra själv tillsammans med sin hustru. Men då hade kungen skärpt blicken, tagit honom avsides. “Men det måste du väl förstå”, hade kungen väst och ställt sig nära honom, “att allt som har med kungahusets tronföljd att göra rör också mig och Silvia i allra högsta grad.” Och så talades det inte mer om den saken.
.
Och nu satt han alltså där igen i soffgruppen, tillsammans med hela familjen. Han tittade på kungaparet. I början så oerhört svår att älska, men numera så oerhört svåra att hata. Han betraktade hur familjemedlemmarna satt med sina manus i sina knän, hur de med ljudlösa munrörelser försökte memorera vad de skulle säga. Gulddetaljer på väggarna. Sidenband i draperierna. Hovets press-stab som tassade omkring i lokalerna, för varje steg de tog sprakade parketten som en eldstad. Tre kameramän med tomma blickar höjda över linserna.
.
“Jag har...”, sa kungen in i kameran, men tittade snabbt ner. Han såg förvirrad ut. “Jag har...” Han tystnade igen.
“Vi bryter där”, ropade en röst i mörkret.
“Men vad i... Det är nåt fel på manus”, mumlade kungen.
.
En man från inspelningsteamet gick fram till Daniel. Han såg underlig ut med sitt helskägg och sin t-shirt med ironiskt tryck av så internt slag att Daniel själv inte kunde förstå det. Helt klart sammanhangets kreatör.
“Du, jag tänkte på en grej”, sa mannen. “Skulle du kunna ta av dig glasögonen under själva inspelningen?” Daniel tittade på regissören.
“Varför vill du att jag tar av mig glasögonen”, frågade Daniel. Mannen satte sig på huk framför Daniel.
“Ja, alltså... De där glasögonen...”
“Tycker du att jag ser, vadå, osäker ut i dem?”
“Inte det minsta, herregud, nej-nej. Det är bara det att... Kan du inte prova att ta av dem och så ser vi hur det ser ut?”
Daniel tog av sig glasögonen.
“Så där ja”, ropade regissören. “Förstår du vad jag menar?”
Daniel svarade inte.
.
Kungen bläddrade i sitt manus och svor tyst för sig själv. Daniel tittade på honom. Han kunde inte annat än att känna värme för den här mannen. Han kände till alla kungens avigsidor, han hade lärt sig beteendemönstren ingående genom åren. Han visste att kungen kunde vara trubbig mot andra människor. Att han kunde vara frustrerande envis - att han alltid hade rätt, också när han hade fel. Kungen var svår, men med åren hade han upptäckt den oemotståndliga charmen i hans person. Han hade aldrig träffat en människa som älskade sina barn mer än kungen. Daniel hade en enorm aktning för honom. Han kände respekt. Och han var inte längre rädd för honom. Som i början. Han mindes första gången de träffades. Daniel var så nervös. Han hade bytt slips tre gånger, Victoria hade tittat på honom med en kärleksfull styvmoderlighet där han oroligt stod framför spegeln.
.
“Hur hälsar man på kungen”, frågade Daniel.
“Hur man hälsar? Man tar väl i hand”, svarade Victoria.
“Jaha, man tar i hand. Så man gör ingen... hovnigning eller något sådant?”
Victoria skrattade. Daniel mindes hur han fann det där skrattet förvirrande. Daniel hade inte menat det som ett skämt.
.
Daniel valde en blå slips. Middagen på Drottningholm var precis så man kan tänka sig att en middag mellan kungaparet och prinsessans blivande gemål skulle kunna se ut. Daniel tyckte att det nästan var skrattretande hur verkligheten ibland överträffar sagan. Ett alldeles för långt middagsbord med kungen på ena kortändan och drottningen på den andra – Victoria och Daniel var utplacerade som öar alldeles i mitten. Man fick höja rösten för att kommunicera, resa sig om man ville skicka saltet. Porträtt av sedan länge döda människor på väggarna. Det ekade i salen. Samtalet var artigt, men stelt. Kungen insisterade hela tiden på att kalla honom för “herr Daniel”. De åt sill till förrätten, varje gång de skålade med nubben sa kungen “häpp”. Ingen svarade, men alla drack, utom Silvia som elegant bet av och gömde glaset mellan porslinet. Till efterrätten hade kungen börjat tala om Daniel Collert. Drottning Silvias ögon tindrade genast. De talade mycket om Collert sedan, Daniel försökte hålla god min. Till slut sa Victoria ifrån. Underbara Victoria, alltid på hans sida. Alltid så trygg och säker. Kanske var det därför han älskade henne så. Hennes trofasthet. Hennes sätt att alltid ställa sig bakom honom, trots att det alltid funnits tillfällen då det kunnat innebära olyckligheter. Han var varken adlig eller kunglig. Han visste inte att man äter efterrätt med gaffel och inte sked. Han kom från Ockelbo mitt i ingenstans. Hans bästis i barndomen var bondens son. Daniel kunde mjölka en ko, men inte knyta en sidenfluga. Men Victoria hade valt honom och han hade valt henne. Kungen kunde tala drömskt om Daniel Collert hur mycket han ville – Daniel visste där och då att han och Victoria hörde samman för livet. Deras band var starkare än allt, till och med starkare än den tronföljd kungen så ivrigt talade om.
De hade fått in efterrätten.
.
“Ja, du, herr Daniel”, sa kungen och höjde glaset. Daniel höjde sitt glas. Kungen tittade på honom, synade honom i stillhet. “Häpp”, sa kungen och drack.
.
I bilen på väg hem sedan. Victoria hade sagt att det hade gått bra, men Daniel visste inte. Han sa till henne att han ångrade att han vid något tillfälle kallade Victoria för “Vickan” inför kungen. Victoria skrattade, sa att det var inget att bry sig om. Men så blev hon plötsligt allvarlig. Hon tog hans hand:
“Jag är förälskad i dig. Det är du och jag nu. Och jag förstår att du är rädd. Jag har också varit det. Pappa är så bestämd och orolig. Han tänker så mycket på ämbetet. Ibland har jag en känsla av att han talar mer om vikten av monarkin än om vikten av min lycka. Han säger till mig att jag måste följa monarkin. Men jag har träffat dig nu. Nu får monarkin följa efter oss.“
.
Daniel hade sett SÄPO-mannen där fram i bilen, hur han reagerade på det där, han gav ett snabbt ögonkast mot dem i backspegeln och så tittade han åter blixtsnabbt fram igen.
.
Det var en snårig väg, men de hade verkligen kommit närmare varandra, han och kungen. Vid en annan middag någon månad senare, Daniel och Victoria skulle sova över på Drottningholm. Vid kaffet och avecen, när det var läge att avrunda, hade kungen klargjort:
”Jag och Daniel sitter kvar en stund.” Victoria och Silvia hade häpet försvunnit. De gick till biblioteket. Kungen tog fram en flaska whisky. Daniel hade först avböjt, förklarat att han inte är så förtjust i att dricka.
.
“Har du alkoholproblem”, frågade kungen.
“Om jag har alkoholproblem? Nej det har jag inte.”
“En person som inte dricker, han har alkoholproblem”, sa kungen. Och så skrattade han högt.
.
Daniel tog en whisky och sedan en till. De drack i många timmar. De blev, hur ska man beskriva det... De blev bladiga och bullriga. De sjöng Värmlandsvisan. Daniel mindes inte hur de hade kommit på idén att sjunga Värmlandsvisan, men det gjorde de. De sjöng den högt och länge. Så hörde de plötsligt ljudet av en sovrumsdörr från övervåningen som smälldes upp med kraft. Ljudet av snabba, ilskna barfotafötter mot parkettgolv. Kungen och Daniel satt tysta. Kungen mumlade “aj-aj”. Silvia slet upp dörren till biblioteket och där stod hon i nattlinne. Hennes svenska var mer bruten än vanligt när hon var upprörd. Hon skrek att hon försökt sova i två timmar, men att det var omöjligt med det här buslivet. Hon skrek att nu får det vara slut på dumheterna. Hon smällde igen dörren. Kungen och Daniel satt tysta och lyssnade på barfotafötternas väg tillbaka till sovrummet. De fnissade sen. Daniel mindes det starkt. Han mindes känslan av att här knyts ett band. Han väckte Victoria på natten sen och berättade upphetsat om kvällen. Han var så glad och det var hon också. Dagen efter hade de ätit frukost tillsammans med kungaparet. Kungen hade åter kallat honom för “herr Daniel”. Han var tillbaka på ruta ett.
.
Det var först långt senare som han förstod att kungen inte såg Daniel som ett hot mot sin dotter. Han såg honom som ett hot mot tronföljden. Vad ironiskt ändå med tanke på det som kungafamiljen idag skulle kommunicera via en Youtube-film. Hur skulle inte det hota tronföljden? Skulle det ens existera en tronföljd när det här var över?
.
En röst från mörkret:
“Kameran rullar. Varsågoda!” Kungen tittade upp från sina papper och riktade blicken mot kameran.
.
“Kära svenskar i Sverige och utomlands. Det är idag - den 16 maj 2015 - dags för mig, drottningen...”
“Bryt!”
Regissören tog åter några steg fram.
“Det är den 15 maj idag.”
“Men! Vad spelar det för roll då, vad för datum det är”, röt kungen.
“Det är... Det är nog bra om det är rätt datum. Vi försöker igen.”
.
Daniel tittade mot Victoria. Hon log mot honom på precis samma varmt genomträngande sätt som den där gången då de träffades första gången på gymmet. Han mindes hennes vakna, nyfikna ögon den gången. Han visade henne runt på gymmet och han minns att han blev förvånad över hennes sprallighet. Hon fnittrade så ljuvligt åt sin egen dumhet när hon inte förstod sig på en av viktmaskinerna. Han försökte hålla sig formell och artig. Till och med under första dejten tilltalade han henne “kronprinsessan” och hon skrattade och sa “sluta med det där”. De umgicks allt flitigare, de åt diskreta middagar i källarrestauranger och gjorde utlandsresor, men Daniel trivdes bäst med att umgås med henne på gymmet. Där hade han samma övertag på henne som hon hade på honom i resten av världen. Hon rörde sig ledigt på bjudningar och han följde klumpigt med i kölvattnet. Men i gymmet, bland träningscyklarna och roddmaskinerna, var det hon som klumpigt gick två steg bakom och tittade storögt omkring sig. Han kände sig så trygg där. Tänk, allt som hänt sedan dess. Vilken resa de genomgått. Så alltigenom extraordinär. Sa rakt igenom unik. Så fylld av den vackraste lycka och den svartaste sorg. Och idag, en känsla av att allt sätts på sin spets.
.
En röst från mörkret.
“Kameran rullar. Varsågoda!”
Kungen tittade åter upp mot kameran.
“Kära Sverige i Sverige och utomlands...”
“Bryt!”
Kungen kastade pappren i golvet framför sig.
“Helvetes jävla skit!”
.
Daniel betraktade kungen och hans frustration. Så kom han att tänka på vad Victoria hade sagt i bilen den där gången: Det är dags för monarkin att följa oss. Daniel tog beslutet blixtsnabbt. Han lade en vänlig hand över kungens arm och sa:
“Får jag försöka?” Och så vände han sig ut mot rummet. “Rullar kameran? Då kör vi.” Daniel tog på sig sina glasögon, blickade in i svenska folkets lins och talade.
.
“Det var nästan fem år sedan jag och Victoria gifte oss. Det har varit fem år fyllda av den ljuvligaste gemenskap och förälskelse. Vår kärlek har vuxit sig stark och öm. På något känns det som att vi är vildare och mildare än vad vi någonsin varit förut. Det är en bra känsla. Vi blir starkare tillsammans. Idag vill vi berätta något personligt, något som bereder både mig och Victoria stor lycka. Vi har adopterat en liten pojke från Vietnam. Han är i sitt hemland döpt till Minh Lak Khao och vi har inte för avsikt att döpa om honom. Vi förstår att den här nyheten kan synas vara förvirrande och kontroversiell, särskilt med tanke på att Minh Lak Khao en dag kommer att bli vår framtida kung. Vi hoppas dock att ni kan glädjas åt oss och vår lycka. Tack för att ni tog er tid att titta.“
.
Parkettgolvet i Prinsessan Sibyllas sal knastrade av oroliga representanter från hovets press-stab.
.
Kungen torkade sig i pannan med en näsduk.
.
Daniel och Victoria höll varandras händer under bordet."
fredag 18 juni 2010
Jo...
torsdag 17 juni 2010
Mindre välling
Kan det verkligen vända så fort?
Tvivlar starkt på det, men njuter av det så länge jag kan.
Kanske var det magen som gjorde honom upprörd (Dalles synpunkt)?
Idag fick han bara en halv flaska välling innan läggning. Han spydde inte och somnade "nästan" utan protester.
onsdag 16 juni 2010
Living dead och kräkfest
Ja det är så synd om honom...
Till slut tvingar jag i honom en supp alvedon (med rent våld).
Sen säger jag att nu får mamma vara doktor och undersöka om benen fungerar, för annars måste vi åka till den riktiga doktorn.
"Kan du böja på benet? Ja bra!!!"
"Kan du sträcka på benet? Jo men kom igen! Annars får vi åka till doktorn... Ja men bra!!!"
"Kan du stå upp? Jo men då måste vi åka till doktorn om du inte kan... JA BRAVO!!!"
"Kan du gå?" och det kan han, så försiktigt, så försiktigt.
"Yeah!!! Bravo!!! Give me five..."
Nu är treåringen plötsligt jätte nöjd.
Han kunde visst gå och behövde inte åka till doktorn.
Så medans treåringen nästintill återuppstår from the living dead så spyr ett och ett halvtåringen ner hela mig, hela sig själv, soffan, vardagsrumsmattan, vardagsrumsgolvet och badrumsgolvet, handfatet, insidan av skåpet under handfatet och råttan (nallen).
Varför han ställer till med denna trevliga kräkfest (nu när jag äntligen ska få lite semester)? Ja det kan man verkligen undra? Han har fått det som vana att spy på kvällarna. I vanliga fall brukar han sätta kvällsmackan i halsen och spy upp allt som finns i den lilla magsäcken (vilket oftast innefattar några liter välling). Men nu de senaste dagarna har det gått bra att spy utan smörgås i halsen. Det har räckt att få kvällsvällingen, spy ner allt och alla, kräva en flaska välling till och sedan somna gott.
Ja fast det var ju då det!
Nu är det andra tider... Nu ska han ju helst inte somna alls.
Var Dalle är uppe i allt inferno?
Ja han håller sig så långt borta han bara kan.
Jag som skulle fira idag.
Med skrik och gråt alltså.
Jag som hade tänkt sätta mig i soffan med ett glas vin och fira.
Herregud han slutade!!!
Det kan inte vara verkligt!
Jag och ett och ett halvtåringen kämpar oss igenom ännu en skrik-kväll. Den andra i rad.
Men idag har jag gett mig fan på att han INTE ska få komma upp.
Han kan få skrika, om det är det han vill.
Jag provar något som kan tänkas vara ett säkert kort.
Jag bär upp cd-spelaren och stoppar i en godnattviseskiva.
Ett och ett halvtåringen visar noll intresse och noll respons.
SKIT!
Den här metoden gjorde succé med hans storebror när det begav sig.
Och då slår det mig:
Vid exakt ett och ett halvt års ålder började treåringen krångla med nattningarna. Han vägrade somna själv, vi var tvugna att sitta bredvid och godnattmusiken spelade på tills han somnade.
Det tog ett och ett halvt år innan treåringen somnade själv igen.
ETT OCH ETT HALVT ÅR!!!
Goodbye det sociala livet!
Hello nu jävlarinihelvete ska vi få tillbaka somnasjälvrutiner.
Vi ses igen om ett och ett halvt år.
P.s Nej han hade inte somnat... Dax att gå upp igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen... D.s
tisdag 15 juni 2010
En prinsessa
Google...
Fan google brukar alltid ha något förslag på vad det kan vara som sker i huvudet på ens barn.
Men vid ett och ett halvt år, icke.
Det är något som händer...
Stirrar vettskrämt omkring sig och klamrar sig fast på mig, medans jag försöker trösta.
"Tänk om jag hade en liten, liten apa. Umpa umpa fallerallera!" sjunger jag, för att lugna ner honom.
Vad är det som händer?
Är han sjuk?
Har han ont?
Är det tänderna?
Är han rädd?
Har han drömt?
Är det här en av alla de där faserna?
Sker det något speciellt i utvecklingen vid ett och ett halvt års ålder?
Ja just det! Ettåringen är ett och ett halvtåringen från och med idag.
HJÄLP! Snart fyller han två.
måndag 14 juni 2010
Med bara fötter i vattenpölen
Treåringens jacka på stora avdelningen, ettåringens väska på lilla.
Stövlar, skor, vagnen (varför i hela friden hade du med dig vagnen till dagis Dalle? För att jag skulle få lite extra att släpa på?).
Plötsligt!
"Men nej Melker! Bort från dörren, det ösregnar ute och du måste ta på dig alla kläder först."
Och då hör jag! Ettåringen är där ute, på dagisgården.
"Men va..." Jag rusar ut och finner ettåringen sittandes på huk i en stor vattenpöl, i bara jeans och tröja och små nakna barnfötter. Regnet står som spön i backen, men han är överlycklig. Han har hittat en pinne och slår med den i vattnet.
Jag brister ut i gapskratt och kastar mig ut för att rädda honom undan lunginflammationen.
Dagisfröken kommer ut i tamburen och kiknar av skratt hon också.
Vilken syn, vilken fröjd för ögat.
söndag 13 juni 2010
Vad är det med nostalgi egentligen?
Ett liv som sedan länge legat så långt bak i minnet att man nästan har glömt. Egentligen har glömt.
Men så plötsligt ser man och kommer ihåg och man skrattar så man gråter.
Åt glädje, åt dumhet, åt galenskap och fula frisyrer.
För en sekund är man tillbaka där och då. Kommer ihåg tankar, känslor, lukt och smak. Man vill aldrig därifrån.
Det fyller en inombords och gör det lättare att andas.
Käkarna krampar och man skrattar och frustar.
Filmsekvensen tar slut och man slappnar av igen.
Man bearbetar och smälter det tusen tankar som virvlar upp i huvudet.
Man blir plötsligt lite ledsen.
Den tiden är förbi och kommer aldrig tillbaka.
Aldrig tillbaka!
Nu är man vuxen, har familj och barn, ansvar.
Det stora ansvaret!
Plötsligt slår det en hur förbaskat viktigt det är att skaffa barnvakt åt sina barn någon gång ibland.
Inte ska man sluta leva heller, bara för att... Bara för att!
lördag 12 juni 2010
Hörde ni...
Sudsmattan på flykt
Dalle ger sig ut på räddningsaktion.
Plockar hem studsmattan och binder fast den i altanen.
Slutet gott allting gott!
fredag 11 juni 2010
Isn't it ironic
Jag vet faktiskt inte på hur länge, e v i g h e t e r.
Och vad händer?
Jo Dalle får migrän.
För första gången på... e v i g h e t e r.
torsdag 10 juni 2010
Ang. att INTE bli gravid
Svar: Ja mig kommer du kunna lura till vad som helst efter en låda med vin, det kan jag garantera dig.
TBE
Det är inte normalt
tisdag 8 juni 2010
Romantik
Fru Märkvärdig svarar
Svar: Wow!!! Vem ska du lyckas lura då?
Blommor
Tror vi någonsin att de köper blommor till oss bara för att de älskar oss?
Nej just det!!!
Men fina är de och glad blev jag (och lite misstänksam då så klart).
Tack så mycket Dalle! Jag älskar dig också.
måndag 7 juni 2010
Sebastian återberättar när:
Sebastian börjar med att förklara vad ett smeknam är:
"Konrad = Doden, Pappa = Dalle, Micke = Fabron och Melker = ???"
"Kungen!" utbrister treåringen stolt.
.
.
"Är du säker på att han inte sa pungen?" undrar jag. "Han har varit lite fixerad av den, den sista tiden."
"Hahahaha! Ja det vet jag faktiskt inte..."
Strunt samma! Från och med nu ska vi kalla treåringen för Kungen!
Lillasyster Idas Kungen av Fänge, får lämna tronen åt sin efterträdare.
Anders du är ändå för gammal för det smeknamnet nu, eller?
Bebis
söndag 6 juni 2010
Idag mina vänner
.
Sveriges dag
Är inte det ytterst konstigt?
Jag bara undrar???
lördag 5 juni 2010
Sommar
Man blir liksom lite lycklig i själen.
Se barnen springa runt barfota på gräset.
Sådan frihet!
Så långt bort ifrån overaller och vinterkängor.
Kanske dags att lägga undan dessa på vinden nu då!?
Ingen idé att ha dem hängandes på kroken längre...
fredag 4 juni 2010
Vilken vecka det har varit...
Slem i mängder, hosta och rossel.
När barnet kräks upp slemslamsor. Ja då är det mycket slem lungorna.
Så hög feber att den vildaste lilla gosse bara har legat still på mammas eller pappas bröst.
Sådant rossel att vi frivilligt valt att ha honom sovandes mellan oss i sängen, bara för att kunna försäkra oss om att han faktiskt kan andas och lever.
Och så det värsta av allt.
Gnället!
Tårarna!
Och återigen... Gnället!
Den konstanta påminnelsen om att han inte mår bra.
Den k o n s t a n t a...
torsdag 3 juni 2010
Till Dalle!
Efter en hemskt kall vinter visar, äntligen, termometern en högre temperatur inomhus än utomhus.
Åh du efterlängtade värme!
In your face Dalle!!! Nu ska du få svettas.
Träna med treåringen
Jag gör situps.
Treåringen kommer fram och ställer sig och fnissar åt mig.
"Lägg dig på golvet och gör du också" säger jag.
Och treåringen kastar sig ner. För situps det gillar han att göra med sin mamma.
Efter att ha kämpat med de obefintliga magmusklerna ger vi oss på armarna...
"Kom nu gör vi så här" säger jag och visar treåringen hur man gör fuskarmhävningar och vi kämpar på.
När jag är färdig är jag helt slut och kastar mig ner i soffan för att ta igen mig.
"MEN DU MÅSTE TRÄNA MER!" protesterar treåringen.
"Men vi har ju precis tränat ju."
"Nej! Du gjorde bara tre" säger han och håller upp tre fingrar. "Du måste göra..." han tänker efter och håller sedan upp fingrarna och visar "FEM!"
"Nä men jag orkar verkligen inte mer."
"Jo! Du måste träna mer" och så springer han iväg och lägger sin nakna kropp på det kalla vardagsrumsgolvet. Han huttrar till och börjar sedan göra sin variant av situps.
Men NEJ!
"Vi ska aldrig köpa en studsmatta" har jag sagt. Alltid sagt!
Och nu har vi köpt en.
Dock den minsta, minsta, minsta storleken med skyddsnät runt.
Men ändå!
Men ändå...
onsdag 2 juni 2010
Pungen
"Eh! Näe... Snoppen ligger vid pungen."
"P-U-N-G-E-N!!!"
"Ja pungen."
"Var är pungen?"
"Ja men kissa färdigt först så ska jag visa var pungen är."
.
.
.
"Pungen hi hi hihi!" fnissar treåringen, kissar och släpper en fis. "Nu har jag kissat färdigt."
"Bra! Ställ dig upp då. Där är pungen, bakom snoppen" säger jag och försöker peka, utan att peka för mycket.
"Hihihi!!! Pungen."
"Ja där är pungen."
Sanningen är den...
Det måste råda evig lycka i stugan!?
Och visst det kan ni ju få tro.
Fast sanningen är den att jag och Dalle knappt träffar varandra nu för tiden. Då vi båda jobbar dagarna i ända och summan av detta blir följande:
"Hämtar du på dagis?"
"Kan du laga mat?"
"Kan du köpa med dig mjölk hem?"
"Kan du tanka bilen?"
"Varför har du inte tagit på barnen någon mössa?"
"Har barnen ätit?"
"Har barnen bajsat?"
"Hur mår barnen?"
"Tar du ungarna till BVC imorgon klockan halv tio?"
"Själv har jag ont i huvudet."
"Men varför har du inte städat?"
"Varför gör du så här?"
"Varför gör du så där?"
"Varför kan du inte göra som jag?"
"Varför är du så jävla dum i huvudet?"
"Ditt as!"
"När ska vi göra något bara du och jag då?"
tisdag 1 juni 2010
Rrrrr
"Min trrrrröja ärrrrr smutsig! Konrrrrrad ärrrrr glad! Ska vi åka till tandläkarrrrren?"
Ja ni förstår!
Han markerar r:en likt värrrrrrsta Göteborrrrrgarrrrren.