fredag 30 oktober 2009

I alla fall sluppit gnället.

Så jag slutar amma!
Lite granna för att få tillbaka mig själv och få ha mina tuttar ifred.
För att få lite space.
Och vad händer?
Jo bebisKonrad blir mer bunden till mig, än någonsin förr.
Iglar sig fast vid mina ben, drar i mina byxor och begränsar mig i mina rörelser.
Håller sig fast i mig, med armar och ben och vägrar lämna höften för att gå ner på golvet och leka.
Tittar nervöst efter mig när jag lämnar rummet och kommer snabbt krypandes efter med tårar i ögonen.
Nu vill han sova på mig, bredvid mig och inte en centimeter bort.
Hade jag fortfarande ammat, så hade jag i alla fall sluppit gnället.

Gnället, skriket, gråten och pipet

BebisKonrad tjuter som en siren, så fort man inte bär honom.
"Wiiiiuuuuuwiiiiuuuuuwiiiiiiiuuuuuuuu!"

Han gråter äkta tårar, han gråter fejk tårar.

Han gnäller:

"Eiööööööö öh hö höhööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö!"

Han gråter så han tappar andan:

"Aaaaaiiiii_____________________________________iiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaa!"


Han piper:

"Naiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!"


Han är bara nöjd när han blir buren.


Gnället, skriket, gråten och pipet gnager sig in i min hjärna.

Börjar gröpa ur ett stort hål.

"Snälla Konrad!" ber jag.

"Snälla Konrad kan du inte sluta?"

"KONRAD!"

"KONRAD NU FÅR DU FAN SLUTA!"
Aldrig skrika på ditt barn my ass.