söndag 4 mars 2012

OIHIHIHI! LÄSKIGT

Jag är inne i ett sånt skrivarflow.

Jag sitter vid datorn och knappar frenetiskt. Och varje rad, varje mening blir så jäkla rätt.

Jag har inte tid och lust att slita mig från datorn. Jag vill inte bryta flowet. Så Dalle är snäll och säger att han ska lägga barnen.

Det är lite skrämmande det här med att skriva texter när man är så självkritisk som jag är.

Att fila på varje stycke och aldrig riktigt bli nöjd och sedan känna skräcken av att någon annan ska läsa den.

Och det är ju egentligen rätt löjligt.

För det är ju en text till en bok som jag skriver. Målet och önskan är ju att den ska publiceras och läsas av allmänheten.

Oh scary!!

ÅH TITTA VAD JAG FICK IGÅR!!!

Från arbetskamraterna.

Love!!!!

ÄR DU ELLER LEVER DU IHOP MED ETT AS?

Jag funderar lite...

Ska kvinnor vara tacksamma över att de träffat en snäll man?

"Jag är så glad att jag har träffat en man som är snäll, som inte dricker för mycket, som inte är elak, som inte slår mig eller barnen, som vill mig väl och respekterar mig och accepterar mig för den jag är..."

Jo det är ju självklart att man är glad för att man har träffat en man som är fin i själen. Inte tusan vill man leva ihop med ett svin.

Men är det en form av rysk roulett i kvinnas val av man?

Antingen får man en som är snäll eller så får man en som är elak.

Finns det så många as där ute så att du som kvinna har tur om du träffar rätt? För den här tacksamheten måste ju komma någonstans ifrån...

Det måste alltså finns väldigt många män som sätter sig själva i främsta rummet och behandlar sin kvinna och sina barn som mindre värda?

För annars skulle väl vi kvinnor inte tacka vår lyckliga stjärna att vi träffade en snäll man och inte den där idioten som den där mamman som har sina barn på dagis lever med, eller liknande...

"Åh älskling! Vilken tur att jag har dig. Vad glad jag är att du inte är som honom..."

Alla känner vi ju till "dessa" as.

Visst kan vi räkna upp, minst, ett handfull kvinnor i vår bekantskap som lever eller har levt ihop med en man som inte behandlat sin kvinna värdigt. Som kanske slagit, sårat, skrämt och hotat och alltid satt sig själv högt upp och först i rang.

Och var går gränsen för elakhet? Är det när det är psykisk eller fysisk våld inblandad? Eller är en man som låter sina behov gå före familjen gång på gång mycket till familjefar?

Förra året anmäldes minst 17 000 brott i nära relation, i Sverige (Källa). Av kvinnor och män som har satt stopp för våld, hot och kränkningar av den de levt tillsammans med.

För dem och för så otroligt många fler är hemmet en farlig plats.

Polisen har byggt upp en Kom till Oss-sida för dig som är utsatt och för dig som är vittne. På sidan kan man läsa om hur Polisen kan hjälpa och vad man har för rättigheter. Och på sidan kan man läsa följande:

"PS. Här ovan hittar du en knapp som du kan trycka på om du vill veta hur du raderar webbhistoriken i datorn. På så sätt kan du dölja spåren efter ditt besök. Där finns även en knapp som enkelt tar dig till en annan webbsida, www.google.se."

Bara dessa rader får en att inse att ett as är as.


(Jag är mycket väl medveten om att även män utsätts för våld och kränkningar. Jag tycker inte heller att alla män är as. Min man är till exempel den allra underbaraste som går att finna. Och många andra män likaså. Men till sanningen hör den att jag och inte heller du, n å g o n s i n, kan veta vad som försegår bakom stängda dörrar, hemma hos någon du känner. Den allra snällaste kan vara den allra elakaste. Och våld som sker i hemmet syns oftast inte utanför just hemmet. Men om du fattar misstankar, fråga. Räkna inte med ett ärligt svar, men ta inte heller en förnekelse som sanning.)