Det var så rätt att bli tvåbarnsmamma, eller mamma överhuvudtaget.
Men det känns så fel att behöva vabba dag ut och dag in.
Och jag känner lite:
JA MEN SKYLL DIG SJÄLV!!!
Fast jag vill inte skylla mig själv för jag älskar mina barn så förjävligt mycket. Jag vill ta hand om dem när de behöver mig.
Och att vi är omringade av allergier, huvuddunkande, barnmigrän, vuxenmigrän, värk, utmattning, depression, småbarnssjukdomar, vuxensjukdomar, läkarbesök, dietister, psykolog och kuratorbesök känns ibland jävligt orättvis.
Men jag kan ju inte förklara det med något annat än att vi har haft en förbaskad otur...
Och ingen mer än jag vill ha det andra, det "normala".
Men jag skulle aldrig byta ut de tre grabbar som jag lever ihop med. Jag behöver dem, precis som de är.
Om det bara kunde lätta lite, någonstans, i någon ände...
