Det här stör jag mig på precis just nu:
1. Mina glasögon är smutsiga och jag orkar inte putsa dem (plus att jag vill ha nya glasögon, typ imorgon).
2. Jag är tät i näsan och kommer missbruka nässpray så fort jag lyckas slita mig ifrån datorn.
3. Jag är trött i ögonen, men absolut inte redo för att gå och lägga mig.
4. Den där förbaskade danska Hollywoodfrun som håller på att leta hus med sin make. Hennes krav är sinnessjuka. Hennes man borde fisa henne i ansiktet. Jobba själv sketkärring om du aldrig kan vara nöjd.
5. Att jag inte har något roligare att skriva om här på bloggen. Har mitt liv upphört eller? Är mitt liv så här enformigt och tråkigt?
Och nu är jag så tät i näsan att nässprayet, i handväskan, skriker efter mig.
måndag 6 september 2010
Ska ha en ståbräda
Någonstans på vägen får jag för mig att "Jo men vi ska ta oss en promenad, jag och gossarna."
Jag vet inte om det är det fina vädret, eller tröttheten som jag vet kommer slå till snart om vi inte...
Så jag placerar lillgossen i vagnen och tar fram tvåhjulingen till storgossen.
"Nu ska vi cykla till lekplatsen!" säger jag till min äldsta son.
Och någonstans på vägen undrar jag "hur i helvete jag tänkte?" Jag visste ju e x a k t innan hur det skulle bli.
Treåringen orkar inte cykla. Han orkar inte trampa. Han har inte lärt sig att ju mer fart du får upp, desto lättare blir det.
Han kämpar! Det ska gudarna veta. Han är högröd i ansiktet. Och jag peppar och peppar.
Vi tar oss allt till lekplatsen och barnen åker rutschkana.
På hemvägen vill jag partikelförflytta mig hem. På studs!
Stora gossen får bensinstopp på cykel och han får motorstopp.
Han trampar en gång och står still, står still, står still.
"Men KOM IGEN NU DÅ! Du KAN!!! Jag vet att du KAN!"
"Neeejääää!"
Så tillslut slänger jag upp cykelhelvetet på vagnens handtag och så går vi hem.
Jag frågar mig: Varför utsätter jag mig för det här?
Nu SKA jag köpa den där förbaskade ståbrädan, som vi tänkte köpa redan för ett år sedan, men aldrig gjorde.
Vi måste ha en!
Det finns inga alternativ.
Jag vet inte om det är det fina vädret, eller tröttheten som jag vet kommer slå till snart om vi inte...
Så jag placerar lillgossen i vagnen och tar fram tvåhjulingen till storgossen.
"Nu ska vi cykla till lekplatsen!" säger jag till min äldsta son.
Och någonstans på vägen undrar jag "hur i helvete jag tänkte?" Jag visste ju e x a k t innan hur det skulle bli.
Treåringen orkar inte cykla. Han orkar inte trampa. Han har inte lärt sig att ju mer fart du får upp, desto lättare blir det.
Han kämpar! Det ska gudarna veta. Han är högröd i ansiktet. Och jag peppar och peppar.
Vi tar oss allt till lekplatsen och barnen åker rutschkana.
På hemvägen vill jag partikelförflytta mig hem. På studs!
Stora gossen får bensinstopp på cykel och han får motorstopp.
Han trampar en gång och står still, står still, står still.
"Men KOM IGEN NU DÅ! Du KAN!!! Jag vet att du KAN!"
"Neeejääää!"
Så tillslut slänger jag upp cykelhelvetet på vagnens handtag och så går vi hem.
Jag frågar mig: Varför utsätter jag mig för det här?
Nu SKA jag köpa den där förbaskade ståbrädan, som vi tänkte köpa redan för ett år sedan, men aldrig gjorde.
Vi måste ha en!
Det finns inga alternativ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)