Ytterligare ett besök på ridskolan och Dalle börjar tycka att det HÄR måste vara en kanonbra träningsform.
Han funderar starkt på att själv börja rida för att få ordning på fläsket.
När det börjar dra ihop sig för hemfärd frågar han Martin Lidberg, vad som fick honom att börja rida?
"Det var det enda sättet vet du. Jag blev fan inte mätt när jag åt. Jag behövde helt enkelt göra någonting."
Dalle nickar instämmande. Det här kan han känna igen sig i.
Vi börjar leta efter två och ett halvtåringen. Var är han någonstans?
Vi tittar ut över gården.
Där är han!
Han sitter och leker borta vid gödselstacken.
"Nu åker vi hem!" ropar jag, medan jag går honom till mötes.
Dalle möter upp oss med vårt stora gula flygplan.
Fast med plats för fyra.
Han spänner fast barnen på sina platser.
Men jag kan inte komma upp. Flygplanet är så stort och alldeles för högt.
Dalle börjar köra runt ett extra varv, så att jag ska kunna hitta ett ställe att kliva upp ifrån.
Och så ser jag honom börja flyga runt i en loop.
Men planet kommer inte upp i tillräckligt hög fart och orkar sig inte hela vägen runt.
Så när de, upp och ner, är i mitten av loopen börjar de plötsligt falla handlöst mot marken.
Skräcken lyser i mina barns ögon.
Jag står alldeles lamslagen.
Och så slår flygplanet emot marken.
Två och ett halvtåringen är okej. Han kryper ur vrakdelarna, lite vinglig, men okej.
Jag rusar fram till planet och börjar rycka loss bebisKonrad ur hans säkerhetsbälte.
De är okej! Allihop, alla tre.
Dalle skrattar nervöst.
"Det var visst ingen smart idé det där."
YOU THINK!!!
Här vaknar jag. Det är dax för nattamning.
Jag är så förbannad på Dalle, att han kunde riskera livet på våra barn på det viset.
Jag är så arg att jag börjar skälla på honom.
"DET ÄR DÅ FAN ATT JAG SKA BEHÖVA GÖRA ALLTING SJÄLV!!!" väser jag medan jag stoppar in bröstvårtan i bebisKonrads mun.
