FRU MÄRKVÄRDIG EN FEMINIST??

För cirka en vecka sedan hade jag pepptalk med mig själv. Ni kan läsa om det HÄR.

Jag insåg plötsligt att jag var trött på att gömma mig här hemma.
Att jag inte längre ville behöva ha Dalle som "skydd" när jag lämnade hemmet.

Jag vill ju våga vara.

Jag vill våga själv.

Jag vill våga göra allt det där som jag tycker är roligt och som verkar roligt, utan att behöva ha en ångest som stoppar mig.

Hämmar mig.

Jag har vågat förut och jag vill våga igen.

Av någon anledning tyckte min lillasyster Ida att det där pepptalks-inlägget gjorde mig till "smygfeminist"

IDA: ""Skönt att höra! Vet du vad jag sa till Anders nyss när jag läste inlägget? "Jag gillar när de blir sådär feministiska utan att veta om det själva""

Men det här handlar inte om mitt värde som kvinna. Jag har aldrig ansett mig klara mindre, våga mindre, kunna mindre bara för att jag är kvinna. Jag har aldrig ansett att jag måste stå bakom min man för att han är just man.

Den här rädslan som etsats sig fast hos mig är en rädsla som har hämmat mig som person. Inte som kvinna. Det är en sjukdom som jag kämpar mot. Och Dalle har enbart funnits bredvid för att hålla mig i handen (ja han är min älskade make, det är han. Jag menar inte enbart, enbart. Ni fattar väl vad jag menar?)

Och nu, med hjälp av medicinering och sjukskrivning vågar jag plötsligt utmana mig själv.

Vill jag inte göra en sak så gör jag den. Bara för att. Bara för att jag kan. Bara för att ta mig själv ett steg närmre ett bättre välbefinnande. För att jag bara SKA kunna.

För när jag har vågat en sak, så är det ett sådant halleluja moment. Jag blir så stolt och glad över mig själv att jag vill ställa mig upp och applådera åt mig själv. Skrika HURRA!!!

Nu kanske det var lite att ta i, när jag som första steg åkte till badhuset. Jag vaknade faktiskt dagen efter och var rädd för mig själv. Var ska det här sluta? Vad har jag gjort?

Kanske är det mer förståndigt att börja i små steg. Våga åka till affären själv? Eller vad man nu är rädd för. Kanske klarar du inte ens av att gå ut till soptunnan själv?

Man kan faktiskt börja smått. Och när du betat av punkt efter punkt på din lista och du sakta byggt upp ditt självförtroende igen så ska du se att du plötsligt vågar mer än vad du någonsin trodde för några månader sedan.

Så som jag skrev tidigare: Våga ta steget ni andra som också fegar. Om du är trött på att inte kunna leva ditt liv fullt ut. Om du vill kunna njuta och inte vill sitta hemma och gömma dig. Ge dig ut i friheten. För det är som sagt bara du som i slutändan förlorar på att du hämmar dig själv.

Och gör det oss till feminister!? So be it!!!

IDAG BLIR DET

Idag blir det av igen...

Badhuset här kommer jag!

Funderar till och med på att ta på mig en rejäl bikini istället för den yberurringade baddräkten där tuttarna vill hoppa ut.

Då återstår ju frågan:

Vill jag visa bristningarna på magen eller vill jag visa tuttarna som nästan hoppar ut??

Hmm...

Det känns ju inte alls lika farligt att åka till badhuset nu, när jag förra veckan tog det där enorma klivet och vågade åka dit och upptäcka hur kul det faktiskt var.

Visst! Steget till att åka dit alldeles ensam ligger långt fram. Men med att jag gör det för barnens skull liggandes i bakhuvudet gör peppningen så mycket lättare.

Så våga ta steget ni andra också som fegar.

I slutändan så är det bara du som förlorar på att hämma dig själv.

Jag vet! Det är lätt att sitta här framför datorn och mena på...

Jag vet att det är svårt när man inte vågar!

Men nu är i alla fall jag trött på att inte kunna leva mitt liv full ut.

Jag vill kunna njuta. Jag vill inte sitta hemma och gömma mig mera.

Ut i det fria med mig... och ut i det fria du med som sitter där bakom gardinen och tittar på alla andra som har roligt.