Tänk hur man som liten trodde att man som vuxen skulle ha allt på det klara.
För det hade ju ens föräldrar.
Eller hade de?
Visste de att de ville jobba med just det som de jobbade med? Hade de alltid pengar som räckte till mat och räkningar? Kunde de unna sig precis allt det som de trodde att alla andra kunde unna sig? Var de egentligen säkra på att de var lyckliga?
När man är trettio så får man väl ta sig i kragen och tro att man har kommit till den vuxna åldern. Då förnuftiga beslut tas. Då livet inte längre bara flyter på utan att man själv anstränger sig lite. Nu ska man leva ett ordnat liv, med fast jobb (helst), familj (helst), villa (eller vad man nu trivs bäst med), volvo (eller vilken bil man nu tycker är värd att lägga enorma mängder bensinpengar på) och vovve (eller gris om nu barnen är allergiska).
Visst finns det dem som avviker från den här "normen". De kanske har det där fasta jobbet och volvon, men ingen familj. Andra kanske har familjen och skrotbilen istället för det fasta jobbet.
Vid trettio finns till och med risken att du har haft alla ovanstående bitar men kanske tyvärr har skilt dig eller blivit av med ditt jobb.
Trettio år. Tidig medelålder. Nästan halvvägs genom livet. Nu har du lekt klart på egen hand. Nu ska du börja leka på andras villkor. Eller i alla fall utifrån andra förutsättningar.
Måste allt vara så bestämt?
Måste man veta precis hur livet ska se ut bara för att man har passerat en åldersmässig gräns?
Kan jag inte få komma på, nu, att NEJ! Jag vill kanske inte alls jobba med det som jag jobbar med. Jag kanske vill byta inriktning helt och hållet. Kan jag inte bara få chansa och satsa precis som en tjugoåring skulle kunna ha gjort?
Nej paus! Du måste ta hänsyn först. Till din familj. Hur kommer de klara sig om du helt plötsligt gör drastiska förändringar i ditt liv? "Leka" eller "chansa" på andras villkor, utifrån andra förutsättningar var det ja. Du kan inte längre, ensam, bestämma över ditt eget liv.
Åtminstone din man har något att säga till om.
Känner du dig låst?
Varför?
Du valde ju det här livet själv. Du har inte blivit tvingad till att gifta dig. Du har inte blivit tvingad till att skaffa barn. Du har inte heller blivit tvingad till att gå den där utbildningen och ta det där jobbet som du har nu.
Kändes det rätt just då? Men inte längre?
Vilka förändringar vill du egentligen göra med ditt liv?
Vilka har du som stöttar dig i dina funderingar?
Står din man bakom dig? Kör på...
Gör han det inte? Kompromissa, kom fram till en gemensam plan.
Känns det omöjligt? Ja men avvakta då. Du är förmodligen inte helt redo själv och inte heller tillräckligt motiverad till att få det att fungera/gå igenom.
Vid stora vägskäl i ditt liv, pausa innan. Andas in och gör inga förhastade beslut. Prata igenom med andra som känner dig väl och som känner till din livssituation väl. Tycker de att du är fullkomligt galen eller tycker de att ja det låter som en helt klockren idé? Vad är för och nackdelarna med förändringen? Är du villig att offra något? Pengar? Tid tillsammans med familjen? Tid ensam för dig själv? Om du funderar tillräckligt noga så kanske du kommer fram till en plan som gör förändringen möjlig att genomföra utan att du behöver offra någonting alls.
Men innan du låter andra styra DITT liv så kom ihåg att aldrig glömma bort eller offra DINA drömmar. För det är DU som kommer sitta där på ålderdomshemmet och ångra dig att du aldrig...
