Maraton:

Igår var jag, tillsammans med 38 klipp- och klistra galna kvinnor och en man, på scrapbookingmaraton. Från 11.00 - 23.00!

Inte helt oväntat var det dåligt väder när jag åkte dit.

Och likaså när jag åkte hem.

Alla gick runt och tjuvkikade på varandras olika tekniker, färdigheter, verktyg och tillbehör.

Det gavs beröm hej vilt!

Fast själv fick jag endast beröm för min tatuering.

We are the world!

Vackert!

Det regnar ute

Vad konstigt det känns att det regnar ute, för första gången på en hel vinter.

Dalle är ute och skottar av garagetaket. Han, med sitt ryggskott, tyckte att det var bäst att spara skottningen tills det var så tung och blöt snö som möjligt.

Detta är ABSOLUT INGET argt inlägg om genus.

Min mamma är en stor förespråkare för genuspedagogik, som innebär att det ska vara lika mellan de båda könen och detta redan i småbarnsåldern.

Min mamma anser att skillnader mellan män/kvinnor, pojkar/flickor är något som vi (vuxna) för över till våra barn. Jag kan hålla med, men tror även att det ligger medfött och genetiskt. Vi har haft många diskussioner kring detta ämnen på många av våra familjemiddagar och Dalle brukar roas av att reta upp sin svärmor med nya råd och rön.

Idag kunde jag se min mamma falla in i "samhällets" mönster av barnuppfostran och omedveten könsindelning.
*
Treåringen och hans så gott som jämnåriga kusin Elsa leker vilda lekar i min mammas lägenhet. De springer fram och tillbaka och hit och dit. De hoppar, studsar och kiknar av skratt. Den som hörs mest är självfallet treåringen. Varför?? Jo för han är pojke! Pojkar brukar (som man inom skolans och barnomsorgens värld brukar säga) höras mest. De är stojiga, brötiga, högljudda, större och tåligare. Medans flickor är mer... stillsamma, mer väna, mindre och känsligare.

Jag och Dalle säger åt treåringen att lugna ner sig. Dämpa sig lite! Min mamma gör likadant. Elsa hon härjar på, men hörs långt ifrån lika mycket. Men saken är den att de leker på lika sätt. De gör exakt samma bus och hyss. Men det är bara treåringen som blir tillrättavisad (absolut inte på ett elakt sätt).

Jag påpekar det här för min mamma:

"Mamma! Kom ihåg genuspedagogiken nu..."

Min mamma förstår inte vad jag menar.

Och det är ju klart att hon inte gör det. Hon handlar ju omedvetet. Styrd av sina impulser, påverkad av hur hon själv blivit uppfostrad.

På vägen hem pratar jag och Dalle om skillnaderna mellan just flickor och pojkar.

"Se bara på det där med att Elsa får ha nappen på dagen."

Vi gjorde samma sak med treåringen när han var 2,5 år. "Är du ledsen??? Klart du ska få nappen och dohän." Min mamma sa ofta (då) att de inte var speciellt fint/trevligt att ha nappen när man var en så stor pojk. Vi lyssnade på detta, för egentligen höll vi ju med och 2,5 åringen som nu är tre, får (och fick) inte ha nappen mer än på natten. Snart ska han inte ens få ha den då. Men Elsa är ju flicka och en mycket söt, fin och charmig sådan (mosters tjej så att säga). Jag och Dalle bryr oss inte det minsta om att hon har nappen, det är inte det jag vill poängtera. Vad jag vill sätta fingret på är skillnaden på hur vi behandlar flickor och pojkar.

Nappen är ju detsamma som det här med tårar. Ni vet! En pojke ramlar och man säger: "Äh! Det gick bra... Inte ska du gråta." Respektive: En flicka ramlar och man säger: "Nä men lilla gumman, ramlade du och slog dig. Ska jag blåsa. Oj blev du ledsen nu... Stackars dig!!"

Eller då!

"Inte ska du ha nappen nu! Du som är en så stor pojk..." Respektive: "Vill du ha nappen?? Nu när du är lite kinkig?"

I min mammas fall förstår jag absolut att hon ger nappen till sitt barnbarn när hon är barnvakt åt henne. Inte vill man sätta sig emot en så bestämd liten dam. Inte vill man se henne i tårar, gråtandes efter mamma och pappa. Nej minsann! Bäst att sätta stopp på den darrande underläppen innan det brakar lös. Därav: "Vill du ha nappen gumma!" Trots att det är full lek på gång.

Nej mamma! Skärpning... Du har hårdare principer än så. Love ya!!!

Har aldrig sett något så här pinsamt förut:

Ligger i vagnen

Det är lugnt och stilla på dagis när vi kommer för att hämta barnen.

På lilla avdelningen sitter alla barnen fortfarande och äter. Alla barnen utan vår ettåring. Han ligger i vagnen och gungar.

Vi blir ombedda, av fröknarna, att prova att sitta med medans ettåringen äter sin mat.

Och när han gråtit färdigt (av lättnaden att vi ä n t l i g e n har kommit) så äter han upp en hel smörgås och smetar ut en halv tallrik soppa på bordet.

"Har han varit uppe och lekt någonting alls idag?" undrar Dalle.

"Nja! Inte nämnvärt..."

Så vår lille pojk spenderar sin dagistid i en vagn.

Det kommer kännas mycket givande att betala den där dagisräkningen.

Nu till en händelse som faktiskt ägt rum:

En tjej går introduktion på sin nya arbetsplats.

Hennes handledare ska utföra en arbetsuppgift och tjejen ska endast se på.

Till handledarens hjälp kommer en kvinna utifrån.

Kvinnan utifrån och tjejen hejar glatt på varandra. De har träffats, flyktigt, ett flertal gånger.

Telefonen ringer och handledaren lämnar rummet.

Kvinnan utifrån går och ställer sig bakom tjejen, som står och iakttar den påbörjade arbetsuppgiften. Båda två väntar på handledaren och säger inget till varandra. En bra stund står kvinnan utifrån där, bakom tjejen och är alldeles tyst.

Så kommer handledaren tillbaka och tjejen hör klart och tydligt hur kvinnan utifrån frågar handledaren: "Ska hon gå bredvid eller??" Tjejen håller på att tappa hakan. Kunde inte kvinnan utifrån frågat henne själv? Och varför inte i så fall? Kvinnan utifrån stod ju bakom henne så länge, utan att säga ett enda ord. Vad är det för sätt? Vem tror hon att hon är? Kan man verkligen se ner på en annan människa på det sättet?

Handledaren och kvinnan utifrån fortsätter med arbetsuppgiften. Tjejen och kvinnan utifrån yttrar inte ett enda ord till varandra under hela den timmen som kvinnan utifrån är kvar i rummet.

Hämtar på dagis

Jag kommer till dagis, efter arbetsdagens slut.

Dalle lämnad ettåringen för några timmar sedan.

Treåringen härjar i lekhallen och märker inte ens att jag kommer.

Ettåringens fröken hejar glatt på mig.

"Hej! Hur går det?"

"Ja du! Hur går det själv? Är ni helt slut nu efter en heldag med Konrad?"

"Åh nej då! Det har gått... Ja!"

"Har han skrikit mycket?"

"Nja! Ligger han i vagnen så håller han sig lugn. Han har till och med sovit en stund."

"Men det är ju jätte bra!"

"Ja så länge han inte ser oss så... Varje gång vi kikat ner i vagnen så har han börjat gråta."

"Har han ätit något då?"

"Åh ja då! Två smörgåsar. Men ingen lunch."

"Nä men två smörgåsar är ju kanon bra."

Fröken går in på avdelningen och hämtar vagnen där ettåringen ligger och gungar rytmiskt. Det måste gräma honom att han inte kan skalla någonting i den.

"Konrad!" säger jag och ettåringen stannar upp mitt i sin rörelse, vänder blicken upp mot mig (hörde han rätt?? Ja!) och så börjar han gråta.

Och nu ska vi lämna honom (och hans storebror) på dagis imorgon igen (trots att både jag och Dalle är lediga på förmiddagen) och det känns väl si så där. Kommer det verkligen kännas bra att vara hemma när man vet att ens lille gosse är på dagis och gråter sig hes?

Nä inte direkt faktiskt!

Varför sa du inget igår?

"När slutar du idag då?" frågar Dalle mig strax innan jag ska åka till jobbet.

"Två!"

"Mäh! Jag ska ju på möte idag... Varför sa du inget igår!"

"Du tiderna har stått på kylskåpet i flera dagar."

"Ja men då kanske jag kan ta och lämna Dodde på dagis idag då."

"VA!?!"

"Ja men de sa igår att han var färdiginskolad nu. Det har ju gått tre dar."

"Ja men... Är han verkligen redo för det då?"

"Ja men ja! Det gick ju bra igår."

"Jag tyckte att du sa att han skrek när du gick till personalrummet."

"Jo men det gjorde han. Men det gjorde ju Melker i början också. Han får ju vänja sig."

Jag stänger badrumsdörren bakom mig och vill börja hyperventilera. Är ettåringen redo för det här? Är jag redo?

"Kunde du inte sagt det här igår???"

Sa jag:

Att jag blev helt slut av att skotta upp all den där snön. På egen hand också, eftersom Dalle hade ont i ryggen.

Och sa jag att Dalle inte har ont i ryggen idag...

Som ett jäkla mirakel!

Sa jag:

Att det hade kommit en aning snö i helgen eller?

Verkligheten

Imorgon är det tillbaks till verkligheten igen.

Ettåringens inskolning fortsätter...

Dalles föräldraledighet är över.

Sätter en slant på att hans ryggskott är över lagom till imorgon eftermiddag.

Då kan mitt ryggskott slå till, just som Dalle står i dörren, vinkar och säger:

"Men jag måste jobba! Du fixar det här! Puss och hej då!!!"

Men huset står kvar

Att ha småbarn är minst sagt förenat med livsfara.

Speciellt om man har en liten klåfingrig ettåring.

Idag går han och vrider på spisknappen, när vi inte tittar.

På plattan står en kastrull, med ris i, kvar från middagen.

När jag upptäcker att plattan är på, står kastrullen och fräser och köket är rökfyllt.

Det blir inga risrester imorgon! Men huset står kvar.

Istiden is här:

Men vi räds inte snöovädret. Vi har en mission:
Att hämta posten!


Sedan gör treåringen en hjälteinsats och skottar undan lite på järnvägsspåret så att tåget kan komma. "Klart!"

Det var onekligen tungt för treåringen att pulsa i snön, som gick honom upp över midjan.

"Hopp upp och rid på min rygg!" propsade jag. Men det var inte så lätt som man kunde tro, med alla kläder som var i vägen. Treåringen kan inte hålla sig fast och jag släpper honom rätt ner i snön.

Som tur är så kommer räddningen och vi går efter "plogtraktorn" på tillbakavägen.

Inte varje dag det tar drygt en timme för att gå och hämta posten.

Vi kanske borde frukta snömassorna som kommer ner. Håller det på så här i några månader till så kommer vårt hus att ligga under snön.

Så jävla opraktiskt att bygga en hall, en ytterdörr och en altan i samma höjd. Hade fungerat finemang i vanliga svenska vintrar. Men den här istiden som råder. Not so praktisch!

Här utanför fanns balkongen! På balkongväggen hänger parabolen! Allt är nu täckt av snö, snö, snö. Även Dalle gör en hjälteinsats. Han tar stegen, klättrar upp och rensar balkongtaket. Inte för att det gör någon skillnad på parabolmottagningen dock. Men vi slipper vara rädda för att taket ska rasa in när vi går på toaletten.

Till vänster i bild: Utemöblerna någonstans lååångt där under. De är förmodligen förstörda för all framtid.

Var tusan är bilarna då?


Och var tusan är vägen?

Vad det någon som sa att det snart var vår?

Det här med ombytta roller

Okej! Dalle är hemmafru nu... Pappaledig denna veckan, för att skola in ettåringen och för att "bara" vara hemma och ta hand om barnen och hushållet och detta medans jag jobbar.

Hur det har gått?

Ja! Dalle har ryggskott och kan knappt lyfta upp sitt eget huvud. Barnen har blivit förkylda så ettåringen kan inte skolas in och jag kan inte jobba eftersom min familj enbart består av sjuklingar.

Så ombytta roller, nja jag vet inte...

Och visst sa jag väl att Dalle skulle få ryggskott nu när han skulle vara hemma en vecka... Minns ni att jag sa det (IRL)???

Tar fem

Treåringen är uppe på sitt rum och leker med alla bilarna. Han brummar och gasar högljutt, men plötsligt blir han tyst. Bajsar han ner sig nu?

"Melker vad gör du?" frågar jag och går upp för att titta efter.

Han sitter, på golvet, i sitt rum. Tittar upp på mig och säger:

"Ja tar fem!" ... "Jag tar fem och leker med bilarna bara."

The Road

Jag satt ensam och tittade på The Road (se trailer HÄR) igår.

Fina, fina Viggo Mortensen var skäggig som vanligt och jag satt som på nålar, och tyckte nästan att det var jobbigt att andas, eftersom hela filmen gav mig olustkänslor.

Men bra var den!

Snöoväder drar in över Sverige

Minsann!

Upp till en halvmeter snö beräknas komma fram till söndag.

På så vis!

"Kan man undvika att vara ute under lördagen ska man göra det." skriver de på aftonbladet.se

Men jag ska ju åka på scrapbooking på lördagen ju...

Veckans varför?

Varför är det så att både ettåringen och treåringen bestämmer sig för att skita direkt efter att de har fått på sig en alldeles ny blöja?

Som i treåringens fall: Han som sitter på pottan innan han får på sig kvällsblöjan. Han sitter och sitter och sitter, länge. Han kissar och sitter en stund till. Får på sig en blöja och... Han skiter!

Och som i ettåringens fall: Han ska få en ny blöja när det närmar sig nattningen. Jag tar av den gamla och FAN! Den var ju nästan torr... Ja ja! Han får en ny ändå och... Han skiter!

Det känns ju lite extra roligt med tanke på att blöjpriset är så offantligt billigt (NEJ).

Och ännu lite extra kul är det med tanke på att ettåringen kan göra åt en fem, sex bajsblöjor om dagen (nu för tiden), av den anledningen att han 1: Får tänder, 2: Är förkyld, 3: Börjar äta mer och mer vanlig mat. Och varje bajsblöja byts (ibland) enbart pågrund av en fisfräsararbajs.

Ja det blev mycket skitsnack i veckans varför.

Ombytta roller

Nu är det ombytta roller här hemma.

Dalle som är föräldraledig, lagar maten, gör varma mackor åt sin fru när hon kommer hem från jobbet, nattar barnen, tar fram kläder till dem, blandar välling, snyter näsor mitt i natten, lämnar på dagis, borstar tänder, plockar disk...

Och jag som bär in ved och eldar.

Rättvis fördelning tror jag stenhårt på.

Förkylda barn

Här tror man att man ska få en halv dags lugn och ro, när barnen och Dalle är på dagis.

Lite mammatime, innan verkligheten kommer ikapp en.

Men då blir treåringen förkyld och kan inte åka till dagis.

Han sitter istället i soffan och ropar ut ordrar:

"Jag vill ha äpplejuice! Jag vill ha glass! Jag vill ha kaka!"

"Och jag! Jag vill bara sova..."

"Jag vill ha ÄPPLEJUICE och KAKA!"

"Fis on you!"

Tycker om dagis

Tänk att ettåringen skulle vara så nöjd över att äntligen få gå in på dagisavdelningen och leka med alla leksaker, att han inte ville åka hem, när klockan hade slagit fem timmar.

Tänk att han åt både smörgås, korv och mos och klarade sig utan välling under hela dagisbesöket.

Och tänk vad lite tid du träffar dina barn när du jobbar.

Sorgligt är vad det är!

Men förbaskat kul att ettåringen tycker om dagis.

Inskolning imorgon

Alldeles nya dagisväskan är packad. Imorgon påbörjar ettåringen sin inskolning på förskolan.

Min lilla ettåring, min lilla morsgris, min dooode, lille dodde, miniplutt.

"Åh herregud! Hur ska detta gå???" utbrister alla när vi berättar om den inplanerade dagisstarten. För de vet att ettåringens humör och mammighet inte är att leka med.

Vi tar det med gott mod.

Med andra ord: Jag överlåter inskolningen åt Dalle. Själv ska jag jobba.

Välkammad

Ettåringen ser ut som en framtida smörsångare.

En välkammad sådan.

Potträning

Ettåringen vill också sitta på pottan.

Helst med en god bok.

Och allra helst med en god bok att tugga på.

Killar...

Som ensam tjej kan man ibland känna sig lite utanför bland alla dessa killar...

Som när Sebastian kommer och visar bilar på datorn.

Tassar i mörkret

Ettåringen vaknar till och gnyr i sin säng. Jag öppnar dörren och tassar in. Det är så mörkt att jag inte ser handen framför mig.

Jag stryker honom på benet, precis som han brukar tycka om och vyssar, drar upp täcket så att han inte ska frysa. Då börjar han frusta och gnälla. Jag försöker stryka honom över ryggen och upptäcker att han ligger med fötterna på huvudkudden. Han ligger alltså begravd under täcket och uppskattar inte alls min omtanke att skydda honom mot kylan.

Porr

För oss scrapbookinggalningar:

"Ska bygga en sådan till dig älskling!" säger Dalle

Snoppen, en pojkes bästa vän

Ett samtal som ägde rum mellan en mamma och hennes son, men som faktiskt lika gärna kunde ägt rum mellan mig och treåringen.

Sonen: "Mamma! Min snopp är min bästa vän."

Mamman: "Jahaa, va roligt..."

Sonen: "Mmm! Men du mamma, du är oxå min bästa vän."

Solsidan

Sitter och väntar på tv4:as Solsidan.
Fredagar klockan 21.30


Mia Skäringer! I Love you.

Det här är alltså det roligaste programmet sedan... Ja någonsin!

Småbarnsföräldrar kan bara inte missa det.

Psykbrytet för dagen

På väg hem efter att vi har varit och lekt är treåringen seg.

Varenda snöhög längs vägen är passande viloställen.

Väl hemma lägger han sig raklång på marken, ivägen för mig och barnvagnen där ettåringen sitter.

"Ställ dig upp!"

Ingen reaktion!

"Snälla ställ dig upp!"

Treåringen flinar.

"Ställ dig upp annars kör jag över dig!" hotar jag.

Ingen respons!

Jag lyfter upp treåringen och sätter honom i en snöhög bredvid och så tar jag ett grabbatag i barnvagnshandtaget och börjar släpa den upp för trappan.

Trappsteg, efter trappsteg och vagnen fastnar gång på gång i snön vid sidan av gången som Dalle så godhjärtat skottat upp.

"Inte tappa vagnen, inte tappa vagnen!" frustar jag och drar vagnen om ännu lite hårdare uppför. Ettåringen ska INTE ramla ner för en trappa till.

Uppe och i mål! Treåringen kommer strax bakom.

Nu ska vi bara ta oss fram till dörren. Vilket visar sig vara halvt omöjligt. Vi fastnar hela tiden i snön, eftersom vagnen är för bred, alternativt gången för smal.

"HELVETE!" stönar jag och stampar på snön, för att komma förbi.

"Helvete, helvete, helvete!" Jag stampar bort ännu mer snö.

"Men det var väl själva faan!" Jag stampar så svetten sprutar.

Jag låser upp dörren och öppnar den.

"Men vad i..." Dörren öppnas bara upp några decimeter. Helt omöjligt att komma in med barnvagnen här. "Jag MÅSTE ta iiii!" och det gör jag och då lossnar hela dörrjäveln ifrån gångjärnen och hänger kvar endast i de översta.

Ja nu kommer jag i alla fall in med vagnen.

"Satans...!"

"MELKER IN! NU!"

Parkerar båda barnen inomhus och försöker verkligen hänga tillbaka dörren. Men det är lönlöst! Jag orkar inte ens lyfta den en centimeter. Istället drar jag igen den så gott det går:

Och så gör jag det enda rätta:

"Dalle! Dörren har lossnat! Kom hem."

Fjärrkontrollen i ugnen:

Ettåringen slänger fjärrkontrollen i toaletten.

"Helvete!" väser jag.

"Fort in med den i ugnen, så att den torkar" säger Dalle.

Sagt och gjort!

En stund senare öppnar Dalle ugnen:

"Helvete!"

Fjällrävens ansikte utåt.

Sitter och bläddrar lite hastigt i ett gammalt nummer av Amelia.

Blädder, blädder, blädder, bläddNEJ MEN!!!

Är inte det??

Jo men visst är det väl?

Det är Ellionore!

Min gamla barndomskamrat.

E:et i AJEJ!

Det är ju hur coolt som helst!

Tja ba och hej baberiba!

Hon är Fjällrävens ansikte utåt.

Idag:

Radade jag och treåringen upp alla bilarna i en lång, lång rad.

Och ettåringen gjorde allt för att förstöra ordningen.

Idag:

Badade vi i snö.

Och besteg snöberg.

How you doing?

Min lillasyster Ida spelar Bilarspelet, på playstation, tillsammans med treåringen.

Hon gasar omkring och svär högt när inte staket och kaktusar ger vika för Blixten.

När Blixten får mötande trafik, stannar bilarna och säger:

"How you doing?"

Treåringen snappar upp detta och härmar:

"Hej då Dohän!"

Tänk vilket fantastiskt spel va! Bilarna känner treåringens Dohä.

Ännu mera nostalgi:

Min bror, lillasyster Ida, stylist systern och jag, för många jular sedan.

Lika??

Det sägs att ettåringen är lik min kusin.

Själv vill jag se likheter hos mig själv.

Vad tycker ni?

Min far på isen

Min bror må vara graciös på isen, men man kan inte säga detsamma om min far.

Min bror

Tar steget över trettiofem idag. Han säger att han känner sig gammal, men är inte bekymrad. Han har kropp och kondition som en... Tja! En tjugoåring!

Så jag rotar i gamla fotoalbum efter dessa bilder:

Och nu vill vi veta:

"Kan du fortfarande göra så här?"

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Som små tuttar

Till kvällsmat dukas det fram små mini frallor som Dalle har bakat.

"Vill du ha en sån här?" frågar jag treåringen och håller upp en fralla.

Han nickar och börjar fnissa.

"Hi hi hi! Ser ut som små tuttar!!!"

"Som små tuttar?"

"Hihihi! Ser ut som mina tuttar."

1 år

Det slog mig att jag nu har haft bloggen i ett år.

Då satt jag och skrev samtidigt som ettåringen, då nyfödd, sög sig mätt på mina tuttar.

Den tiden är förbi!

Nu är vuxentiden tillbaka, då barnen sover i sina sängar och man får lite kvalitetstid igen. I alla fall de flesta kvällar.

Nu ska man än en gång lära sig kombinera småbarnslivet med arbetslivet, med dagislämningar och all annan planering.

Imorgon börjar treåringen på stora avdelningen, på dagis.

Och om ytterligare en vecka igen, börjar inskolningen för ettåringen.

Bebistiden är över för den här gången.

Ralph Lauren

Ralph Lauren försöker luras.

Men inte går vi på att den här bilden skulle vara äkta, med tanke på att midjan är mindre än huvudet.

Nä du!!

Fiskelycka

Treåringen är med pappa och isfiskar. Martin och hans dotter Emilia är också med.

De har god fiskelycka och treåringen får snart upp en aborre, medans Emilia får upp hela fyra stycken.

Martin och Emilia har tagit med sig en engångsgrill, för fångsten skall grillas och ätas upp omgående.

Dalle sätter igång och rensar den lilla aborren. Han lägger den på isen, för att hugga huvudet av den och då utbrister treåringen:

"Åååh! Vilken modig fisk. Va stolt jag blir..."

Hur!

Man underhåller två griniga barn, medans man själv steker hamburgare åt dem:

Man låter treåringen rulla ut en helt nyinköpt rulle med ca 50 tre liters fryspåsar över hela köksgolvet.

"Matta, matta, matta! Titta mamma! Det blir en matta."

Sedan skäller man lite, när han inte kan rulla ihop rullen igen. Man hotar lite, med indragen mat, om han inte städar upp efter sig.

Och så berömmer man när han kommer med alla fryspåsar i en enda stor trasslig hög, för att sedan knöla, knöla, knöla ihop dem till en sålitenbollsomdetbaragår och TRYCK ner i kökslådan.

Man låter ettåringen leka med plånboken, men helst inte innehållet.

Och sedan får han lekamedglasögonfodraletätapåenkakabäralitegrannapåhöftensätterpåliteradio "NEJ MEN KLÄTTRA INTE UPP PÅ STOLEN!"

"Gnäll, GNäll, GNÄll, GNÄÄÄÄLLL!"

"Mamma, mamma, mamma, mamma, MAAAAMMMMAAA!!!"

"MEN ååååååh! Jag orkar INTE. Kan ni inte vara tysta???" Utbrister jag och håller för öronen.

Jag möter treåringens blick, han skakar på huvdet.

När kommer Dalle hem från jobbet egentligen? Fyrtiofem minuter kvar.

"Hörrni! Vill ni ha lite ostbågar innan maten? Det är ju trots allt fredag."

Oooooh silence! Vilket halleluja moment!!!

Det här med den förbannade sömn(brist)en

Jag och Dalle har druckit rödvin med grannfrun och hennes man. Deras lillpojk låg snällt, i hallen och sov, under hela deras besök.

Och nu sitter jag här, lite lagom salongsberusad och beundrar de barn som är så skötsamma redan från födseln. Sover sött och snällt, helst hela nätterna.

Våra barn är söta och förhållandevis snälla, men sover det gör de helst inte.

Se bara, som ett exempel, igår. Ettåringen tar en timme på sig innan han somnar för natten. Sedan vaknar han fyra gånger innan jag går upp och lägger mig klockan 23.00.

Precis när jag gottat till mig i sängen hör jag treåringen komma intassandes.

"HEJ!"

"Sssschyyy!!! Väck inte Konrad."

Försent! Ettåringen vaknar och så ligger jag där i dubbelsängen, med ett barn på var och en av mina armar.

När Dalle kommer hem från jobbet går han in med treåringen och lägger honom i sin säng.

Tre timmar senare börjar ettåringen gnälla. Jag buffar, knuffar och vyssar. Provar med välling och allt annat som skulle kunna funka (egentligen). Men han fortsätter att gnälla. Klockan halv sex åker Dalle till jobbet. Till slut somnar ettåringen om. Då vaknar treåringen igen.

Sedan följer en hel dag med gnäll, gnäll, gnäll.

Ettåringen sover middag. Men han mer än halverar sin sovtid. Vilket naturligtvis resulterar i att han gnäller lite extra på eftermiddagen. På kvällen somnar han nästan framför Bolibompa. Men det tar ändå nästan en halvtimme innan han somnar i sin säng. Och sedan börjar ju allt om igen...

30 000

Men har ni sett att vi har passerat

30 000 klick???

Hurra för FRU MÄRKVÄRDIG!!

Och HURRA för ER!!!

Nu finns det inget gips i världen som kan stoppa honom.

Tänk att ett litet spinkigt barnaben, i gips, kan läka ihop på endast 10 dagar.

Det är helt otroligt, fantastiskt!

Gipset borta! Och ettåringen går stapplande omkring här hemma.

Lycklig över att vara sig själv igen.

Och när det är läggdags är det utan tvekan återigen dags för att skalla huvudgaveln till sömns.

Nu finns det inget gips i världen som kan stoppa honom.

Kan ni se våran soptunna??

Nä! Inte vi heller.

(Men det är den som sticker upp mellan snöstolpen och pinnarna.)


Jag hoppas att det inte är sophämtning i morgon..?

Till min mamma:

Ni får ju ta och fixa en lampa till hallen alltså!!!

Inget hindrar en liten Doode!!!

Ett gipsat ben hindrar inte en aktiv ettåring,

Idag tog han till och med några stapplande steg.

Imorgon bär det av till sjukhuset igen för att se hur benet har läkt.

Ett möte:

Mannen mitt emot mig tänker febrilt:

"Vem är hon? Var har jag sett henne förut? Var ska jag placera henne?"

Han söker av varenda skrymsle och vrå inuti hjärnan.

Han vill klia sig i skägget, men låter bli (då han endast har mustasch).

"Du har inte en bror som heter Daniel Roos!" Utbrister han plötsligt och känner sig för en sekund väldigt nöjd med sig själv. Han vill nästan lägga till ett: "Tjoho! Där satt den." Men det hinner han inte, för jag avbryter honom fnittrandes:

"Nehehehej! Men jag är gift med en Daniel Roos." Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen när jag leende möter hans blick. Det här blev ju nästan ett lite smått äckligt och incestiöst antagande.

Mannens axlar sjunker ihop en aning och han slår ner blicken i bordet.

"Ja ha! Ja Daniel hade jag ju på högstadiet."

900

Detta är det niohundrade blogginlägget.

*

Och vi närmar oss 30 000 tusen klick.

*

*

*

Tack så hjärtligt för det!

Mammas stora pojk!

Stora pojken har han blivit, vår treåring.

Åker framåtvänd i "nya" bilen, somnar själv i stora sängen, kan räkna till tretton, kan både bokstäverna s, w, m och a och siffran 8 och så ska han börja på stora avdelningen på dagis.

Det går undan minst sagt!

Idag var det dags att påbörja överskolning från småbarnsavdelningen till stora syskonavdelningen.

Treåringen var förväntansfull när vi anlände på dagisparkeringen.

När vi sedan går in i tamburen blir han besviken.

"Ja vill till stora avdelningen!" protesterar han.

"Ja jag vet det älskling! Men du få ju gå in till fröknarna på lilla först."

"Men jag vill inte!"

"Jo men kom nu så säger vi hej först!"

Och så gör vi!

Sedan, på eftermiddagen, är han så stolt. H A N har varit på stora avdelningen idag. H A N är en stor pojk! Mammas stora pojk!

Fem på morgonen:

Det är inte så lite mysigt när treåringen knackar på sovrumsdörren, en si sådär fem på arla morgonen och säger:

"Här kommer jag!" för att sedan krypa upp bredvid mig i dubbelsängen.

Dalle som strax åker till jobbet, sätter sig upp och tittar på sin familj som ligger där och trängs.

En mamma med håret på ända, en ettåring (med benet i gips) på vänster arm och en treåring (med nappen och dohän) på höger arm.

Inte lätt för en pappa att resa sig upp och gå ner för trappan till en iskall källare, för att tända eld i pannan då.

"Men familjen ska ju inte behöva frysa!" tänker han och sätter fyr.