Ska poängtera att treåringens snuttenalle ALDRIG följer med till dagis (annars).
Eller hur D.A.L.L.E!!!
måndag 17 maj 2010
Smakar kiss
Treåringen sitter och kissar på toaletten.
Plötsligt kommer hans lillebror och smiter förbi, stoppar raskt ner handen i toalettstolen och doppar den i kissvattnet.
Sedan drar han raskt upp handen igen och stoppar fingrarna i munnen för att smaka.
Plötsligt kommer hans lillebror och smiter förbi, stoppar raskt ner handen i toalettstolen och doppar den i kissvattnet.
Sedan drar han raskt upp handen igen och stoppar fingrarna i munnen för att smaka.
Dohän
"Jag har tappat dohän!" snyftar treåringen.
"Men nej gubben! Du har inte tappat honom. Han ligger och väntar på dig, på dagis. Han kommer bli överlycklig när han kommer hem igen."
Stackars lilla gubbe! Han lider...
MEN HIPP HURRA!!!
NU ÄR DOHÄN HEMMA IGEN.
"Men nej gubben! Du har inte tappat honom. Han ligger och väntar på dig, på dagis. Han kommer bli överlycklig när han kommer hem igen."
Stackars lilla gubbe! Han lider...
MEN HIPP HURRA!!!
NU ÄR DOHÄN HEMMA IGEN.
RÄDDA DOHÄN, DÖD ELLER LEVANDE
"Men ja vill ha dohän!" snyftar treåringen och får stora krokodiltårar i ögonen.
Oh som jag får trixa och förklara.
Jag erbjuder honom bilar i sängen (som annars inte får vara där), men de är för stora.
Jag erbjuder honom en reservnalle, men han vill bara ha dohän.
Han snyftar och gnyr och förklarar att dohän inte alls kan ha sagt att han vill sova på dagis i natt, att han inte alls leker med de andra nallarna, för han är bara glad och kan inte prata och jag kan bara hålla med, för dohän skulle ju bara vilja kramas.
"Ja ringer till pappa så han kan hämta dohän på dagis" föreslår treåringen.
"Men dagis är ju stängt nu. Fröknarna har gått hem." Och denna insikt är ännu hemskare för treåringen att ta in. Hans lilla dohä är ensam kvar på dagis.
Till slut får treåringen ringa till sin pappa och pappas stora pappahjärta blöder. Han slänger sig i bilen och rivstartar från jobbet.
"RÄDDA DOHÄN, DÖD ELLER LEVANDE!!!"
Turligt nog finns det en godhjärtad fröken som bor alldeles i närheten av dagis. Dalle ringer henne och bönar och ber. Snart kommer dohän vara hemma igen.
Oh som jag får trixa och förklara.
Jag erbjuder honom bilar i sängen (som annars inte får vara där), men de är för stora.
Jag erbjuder honom en reservnalle, men han vill bara ha dohän.
Han snyftar och gnyr och förklarar att dohän inte alls kan ha sagt att han vill sova på dagis i natt, att han inte alls leker med de andra nallarna, för han är bara glad och kan inte prata och jag kan bara hålla med, för dohän skulle ju bara vilja kramas.
"Ja ringer till pappa så han kan hämta dohän på dagis" föreslår treåringen.
"Men dagis är ju stängt nu. Fröknarna har gått hem." Och denna insikt är ännu hemskare för treåringen att ta in. Hans lilla dohä är ensam kvar på dagis.
Till slut får treåringen ringa till sin pappa och pappas stora pappahjärta blöder. Han slänger sig i bilen och rivstartar från jobbet.
"RÄDDA DOHÄN, DÖD ELLER LEVANDE!!!"
Turligt nog finns det en godhjärtad fröken som bor alldeles i närheten av dagis. Dalle ringer henne och bönar och ber. Snart kommer dohän vara hemma igen.
This will be the end of the world!
Jag känner ångesten snöra samman mina lungor. Paniken växer...
"Va!!! Är dohän på dagis?"
"Ja! Melker ville ta med den, så jag la den i dagisväskan."
"Men!!"
"Du tog inte med dig väskan he...em" Dalle avslutar meningen viskande.
"Nej!"
Hjärnan slutar fungera, hjärtat slutar slå. Tiden stannar och jag hör mina andetag eka mellan väggarna.
På dagis hänger barnens väskor kvar på sina krokar.
I treåringens väska ligger hans dohä, eftersom Dalle tyckte att det var ett smart initativ att lägga denna snuttenalle i just väskan och jag tyckte att det var förståndigt att låta väskorna hänga kvar, eftersom barnen ändå ska dit imorgon igen.
Nu ska treåringen lägga sig och sova en hel natt utan sin andre hälft.
This will be the end of the world!
"Va!!! Är dohän på dagis?"
"Ja! Melker ville ta med den, så jag la den i dagisväskan."
"Men!!"
"Du tog inte med dig väskan he...em" Dalle avslutar meningen viskande.
"Nej!"
Hjärnan slutar fungera, hjärtat slutar slå. Tiden stannar och jag hör mina andetag eka mellan väggarna.
På dagis hänger barnens väskor kvar på sina krokar.
I treåringens väska ligger hans dohä, eftersom Dalle tyckte att det var ett smart initativ att lägga denna snuttenalle i just väskan och jag tyckte att det var förståndigt att låta väskorna hänga kvar, eftersom barnen ändå ska dit imorgon igen.
Nu ska treåringen lägga sig och sova en hel natt utan sin andre hälft.
This will be the end of the world!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)