"Men ja vill ha dohän!" snyftar treåringen och får stora krokodiltårar i ögonen.
Oh som jag får trixa och förklara.
Jag erbjuder honom bilar i sängen (som annars inte får vara där), men de är för stora.
Jag erbjuder honom en reservnalle, men han vill bara ha dohän.
Han snyftar och gnyr och förklarar att dohän inte alls kan ha sagt att han vill sova på dagis i natt, att han inte alls leker med de andra nallarna, för han är bara glad och kan inte prata och jag kan bara hålla med, för dohän skulle ju bara vilja kramas.
"Ja ringer till pappa så han kan hämta dohän på dagis" föreslår treåringen.
"Men dagis är ju stängt nu. Fröknarna har gått hem." Och denna insikt är ännu hemskare för treåringen att ta in. Hans lilla dohä är ensam kvar på dagis.
Till slut får treåringen ringa till sin pappa och pappas stora pappahjärta blöder. Han slänger sig i bilen och rivstartar från jobbet.
"RÄDDA DOHÄN, DÖD ELLER LEVANDE!!!"
Turligt nog finns det en godhjärtad fröken som bor alldeles i närheten av dagis. Dalle ringer henne och bönar och ber. Snart kommer dohän vara hemma igen.
Skönt för Melker att det löste sig...Kanske bäst att Dohän är ledig från dagis i fortsättningen och väntar på Melker hemma???
SvaraRadera