DET ÄR SÅ VACKERT!

SMS:

"Hur har ni sovit i natt?"

"Typ ingenting alls."

"Kom hit så bjuder vi er på pizza."

Och så börjar jag gråta av lättnad kring hela hjärtat.

För det är så vackert med vänner som vill ta hand om en.

Och som räddar en när man ligger ner och inte orkar ropa efter hjälp.

Och det är så fint att få krypa ner i deras stora mjuka soffa (trots att de inte har någon värme på i huset) och se ens barn leka med deras barn och se deras bebis le mot en med hela ansiktet och känna sig hemma, fast man är borta...

Det är vackert med vänner som vet precis hur det känns och som sträcker ut handen precis när det behövs som mest.

Cina och Anders ni räddade oss idag och vi älskar er för det.

LENT VAR DET HÄR, JUST NU

Jag gav efter och rakade benen idag!

JAG: "Känn här nu då!! Känn hur lena mina ben blev..."

Stora pojken ryggar tillbaka och spärrar upp ögonen.

STORA POJKEN: "Neeeejää!!! Jag vill inte."

Men va fan då!!

Klagar på mina "taggiga" ben och vill sedan inte känna på lenheten...

Sicket sätt!

BÄDDAT FÖR TRE

FANSFAN!!!

Det känns ungefär som att hoppet är ute och vi kommit fram till sista utvägen.

Att sova bredvid lillpojken stoppade honom inte från att banka huvudet, inte heller att dela rum med storebror.

Och när stora pojken i morse kom ner och klagade på att han var så trött, eftersom hans lillebrors huvuddunkande hållt honom vaken i natt, så kände jag att DET HÄR är fan OHÅLLBART.

Min svärmor och lillasyster Ida delar åsikt: Låt honom sova bredvid er i er säng.

Och trots att vi inte hört det från BUP så gör vi så i natt. För vår stora pojk ska då fan inte behöva lida.

Sen att jag och Dalle blir lidande det är ju skitsamma ändå...

Och nu tror jag att jag ska gömma mig under en grästuva och komma fram igen om si så där tjugo år, typ.