Jag är ledsen över att göra er besvikna, men allt är inte rosenskimrande eller rosenrasande här mitt i livet.
Ibland känns det som att man står och dunkar huvudet i väggen och inte kommer vidare, inte kommer fram.
Ögonen känns tunga och man dunkar lite till.
Ingen har råd att ge, inte ens de som man vill förlita sig på.
Man vill gräva ut sitt hjärta och sin hjärna och lägga på köksbordet "Här! Ta de här i utbyte för lite ro."
Och med man menar jag mig själv.
Inget är viktigare än det viktigaste.
Och just nu behöver det viktigaste all min uppmärksamhet och upptar mina tankar, under dygnets alla timmar.
Och det viktigaste för mig är mina barn och jag kan inte ännu avgöra om jag vill dela med mig. Kan inte avgöra om det är rätt. Bloggen skulle ta en helt ny vändning då och ha en helt ny mening.
Ni får ge det lite tid.
Vem vet, snart kanske det vänder...
