Treåringen och jag diskuterar kommande jul.
Han väntar med stor spänning och lyssnar intresserat på mig när jag förklarar att man sätter upp adventsljusstakar i fönstrena, för att tomten ska hitta vägen (kanske inte helt sant).
"Men typiskt! Vi ska ju till kusin Elsa på julafton" utbrister jag. "Jag får ta och ringa tomten och tala om det för honom" Och så tar jag upp min mobil och pip pip pip:ar fram ett nummer. Treåringen spärrar upp ögonen och tittar hänfört på mig.
"Men hej Tomten! Det här är Melkers mamma... Ja!.. Nä... Ja hahaha... Jo du jag kom att tänka på att vi ska ju vara hemma hos Elsa på julafton... Mmm! Ja ha! Du ska ändå dit säger du. Men vad bra! För de har ju också satt upp adventsljustakarna i fönstrena, så du hittar ju dit. Ja men gud så bra! Tar du med Konrads julklappar också då? Jätte bra! Men då ses vi då... Ja!... Hahaha! Ha det så bra... Hej då!"
"Vem varde??" frågar treåringen.
"Jo men det var ju tomten!"
Ingen tvivel om saken. Han svalde allt med hull och hår.
