Ja i alla fall med en sketen meter...
En väldigt tacksam meter..."
Som vi bestämt tog vi båten och drog ut på Vänern.
Termometern visade över 30 grader innan klockan passerat nio på morgonen.
"Vi måste bada!"
Vi mötte upp våra vänner och deras treåriga dotter och kryssade oss mellan grynnor för att hitta det bästa badstället för oss.
Och som vi badade...
"Kolla nu kommer molnen." Sa molngalna jag.
"Äh! De kommer inte hit." Sa "någon" smartskalle. "De blir inget regn idag."
Nä nä...
"Men hallå! Molnen kommer visst hit." Säger jag och syftar på de enorma åskmolnen som närmar sig.
"Hmm! Nej då!"
Men jo då! De kom...
"Kanske dax att vi åker nu?" Säger smartskallen som nu insett att jo molnen kommer och det kommer bli regn, på oss.
Några droppar börjar falla...
Jag försöker skydda bebisKonrad så gott det går och stoppar hastigt ner alla värdesaker och kläder i en röd ICApåse (tack och lov).
Och sen...
Vi vänder oss om...
"Oj jääävlar!"
Vi har inte hunnit långt men klipporna vi legat på är redan dränkta av regnet.
"Helvete! Bara det inte börjar åska..."
De börjar åska...
Det blir storm...
Regnet piskar oss...
Jag och barnen kryper ner på botten av båten och gömmer oss under en filt.
"Nu dör vi" tänker jag när blixten slår ner mindre än hundra meter från oss. Jag är räddare än vad jag någonsin varit förut.
"Dalle! Ta mig till land" kvider jag.
BebisKonrad gråter i panik, men två och ett halvtåringen är coollugn.
Jag vill kasta mig ur båten, skrika "Rädda sig den som kan" och simma för livet.
Jag hade nog drunknat i de höga vågorna.
"Mamma älskar er!" förklarar jag för barnen, utifall att...
Och så börjar jag sjunga på varenda barnvisa jag någonsin hört.
Två och ett halvtåringen fattar inte att vi kommer dö, endast 500 meter från land och gör grimaser så att bebisKonrad börjar kikna av skratt... I love him!
En timme senare kommer vi i land. Helt genomfrusna, genomblöta, trötta och (vissa av oss) livrädda.
Vi tar oss stapplande ur båtarna...
Hade jag varit troende så hade jag tackat gud nu.
Jag känner mig helt traumatiserad...
Som om jag överlevt en naturkatastrof likt tsunamin.
Aldrig mera åka båt utomskärs...
Och nu sitter jag här, hemma igen. Termometern visar 30 grader i skuggan...
Är det ens möjligt?
Att man ska mäkta med.
