Idag vaknar ettåringen innan klockan ringer. Det är inget bra omen!
Jag placerar honom i soffan, där han ligger och myser, medans jag gör mig iordning. Snart kommer även treåringen ner.
När det är dags att åka till dagis är ettåringen redan trött och gnällig. Absolut inget bra omen.
Men det går ändå bra på dagis. Treåringen är som vanligt helnöjd över att få träffa sina kompisar, i några timmar och ettåringen äter, busar, leker och sover. Han orkar till och med leka när han kommer hem igen.
Han är munter tills hell hour infinner sig och det är middagsdags och maten inte blir färdig tillräckligt fort och trött och hungrig som vi alla är, brakar naturligtvis helvetet lös.
Treåringen sitter och skriksjunger i soffan och ettåringe hänger, gnällandes, i mina byxor.
"MÅSTEDUSITTAOCHPRATAITELEFONNUNÄRJAGLAGARMAT????"
"MENNUFÅRDUVÄLFANGEDIG!"
Men det gör vi ju såklart inte! Suras ska det göras i det oändliga.
I det oändliga!
