tisdag 14 december 2010

Fel nummer, fel i huvudet

Ja nu är det ett faktum.

Min hjärna har gått och lagt sig och svimmat av på en dammig vind någonstans.


I helgen införskaffade jag mig nytt mobilnummer.

Jag och siffror går inte ihop (visar det sig).

Att ens försöka minnas det nya numret är med andra ord ingen idé.

Så jag ber Dalle säga numret till mig medan jag lägger in det i min egen telefon, för att ha till hands om någon skulle be om mitt nummer: "Vänta lite så ska jag kolla här i min nya telefon..."

Men tror ni att han säger rätt nummer till mig?

Så klart inte!

Det felar på sista siffran.


Så där sitter jag, ovetandes, och skickar ut massmail, på Facebook, till alla i min telefonbok.

"Här har ni mitt nya nummer..."

Jag lämnar ut mitt nya nummer på barnens dagis, på jobbet, till min elev på jobbet.


Senare på kvällen ringer mamma hem och undrar varför jag inte svarar på mobilen.

Eeeh!!!

Så misstänksam som jag blir kollar jag upp numret, riktigt den här gången.

Och ja! Jag har skickat ut fel nummer till ALLA.

Jag blir helt enkelt tvungen att skicka ut ett nytt meddelande.

Ursäkta, ursäkta mig.

Jag lider av sinnesförvirring och kan inte ens lämna ut rätt telefonnummer.

Nu har ni fått något att reta mig för, för all framtid.

Det är fler som har det som en ann

Anonym skriver:
"Har en 4åring på samma dagis som dina pojkar går på, ja han går inte där nu, han vägrar gå dit sen vi lämnade honom ensam under inskolningen. Fröknarna tyckte han var "redo" och som liten förälder så säger man ju inte emot.
I alla fall! Det jag skulle komma fram till var att jag tycker dagis kunde fixa fika så alla får samma, sen kan man ju betala en 20-lapp eller nått om dom nu har så dåligt ställt. Men hur tar man upp det på ett fint sätt??

Underbar blogg förresten. Så skönt att veta att fler har det som en ann..."

Svar:
"Först så tycker jag att det är tråkigt att din fyraåring inte trivs på dagis. Och jag tycker att det är otroligt synd att inte fröknarna tagit tag och uppmuntrat till att förlänga er inskolning. Tre-dagars inskolning passar verkligen inte alla. Vi om någon vet detta, eftersom minsta sonen tog tre veckor på sig innan vi fick "tvinga" honom att stanna kvar, trots gråt och skrik. Och det är faktiskt inte så att fröknarna "vet" när barnen är redo. Vi föräldrar känner barnen bäst och vet också därför när barnet är redo. Självklart kan fröknarna tro att NU kanske det kan fungera! Men vid minsta tecken på motsatsen så bör de uppmärksamma detta.

Sedan tycker jag precis som du. Varför ska vi egentligen ta med oss egen fikakorg? Eller främst drycken till det. Vad kostar en flaska saft egentligen?? Ska vi föräldrar behöva "hoppa över" luciafirandet för att vi inte haft tiden att stå i köket och baka inför kalaset? Eller ses det som vår skyldighet att göra just detta för våra barn? Och det i så fall till vilket pris som helst?

Tack för dina värmande ord om bloggen! Och precis som du tycker jag att det är skönt att höra att det är fler som har det som en ann."

Ang. Ensam på lucia

Barnens mormor skriver:
"Men usch då, var inte farmor och farbror där???

Det trodde jag att de skulle vara.."

Svar:
"Nej det var de ju inte. Eller ja! Farbron kom och åkte direkt efter sången, så jag var mer eller mindre ensam. Så ja! Usch... Och om du tänker efter så kanske du minns att jag sa att inte ens Dalle skulle komma eftersom han jobbade. Så lite besviken blir jag allt när jag får veta att du inte jobbade som du sa att du skulle..."