Trevlig Lucia på er! Så här var min:

"Luciafirande på barnens dagis. Medtag egen fikakorg."

Jag tar med pepparkakor.

Ingen saft...

Inga lussebullar...

De andra kommer med överfulla korgar (det är bara den rödvit-rutiga duken som saknas) och dukar upp med drickor, saft, kaffe, pepparkakor och lussebullar.

"Eh! Ja jag har inte med någon saft så vi får dricka vatten" säger jag hurtigt och drar upp en vattenflaska ur väskan.

Och så öppnar jag den lilla plastburken med hemmagjorda pepparkakor och bjuder äldsta sonen på dem.

Så förbannat fjuttigt det känns nu.


Så ser äldsta sonen hur de andra börjar frossa i lussekatterna.

"Jag vill ha lussebulle" utbrister han, högt så att alla hör.

"Hehe! Ja fast jag har inte bakat några lussebullar" säger jag och ler ansträngt mot mammorna runt bordet.

"Du får äta pepparkaka! För det har jag i alla fall bakat."

"Men jag vill ha lussebulle."


Då är det en godhjärtad mamma som offrar en lussekatt åt min son och jag blir nästan tårögd. Det här är så pinsamt! Jag har inte tänkt till, jag har inte ansträngt mig tillräckligt. Jag borde ha offrat mig och stått och bakat bullarna. Eller i alla fall köpt (trots att yngsta sonen inte skulle ha kunnat äta av dem på grund av äggallergi).

Jag borde också haft med mig en överfull korg med godsaker.

Men jag trodde faktiskt att dagis skulle bjuda på saft, kaffe, te.

Men det gjorde de inte.


Fyraåringen bryr sig inte det minsta. Han fattar inte att han är den enda som äter "lånad" lussebulle och dricker vatten ur vattenflaska.

Han fattar inte att hans mamma känner sig som den mest misslyckade och ensammaste mamman i världen.

De andra barnen har med sig mammor och pappor och mormor och farfar, syskon och kompisar.

Jag har mig själv och bara det att erbjuda.

Jag känner mig sorglig.


MEN! Det viktigaste av allt: Min son är hur nöjd som helst.

Och JAG är hur stolt som helst! Min son var den enda stjärngossen i hela lussetåget.

STORT!!!

TREVLIG LUCIA KÄRA LÄSARE!

Ett ögonblick (tema nr. 08):

Säg inte detta till Dalle, men idag när jag körde hem från jobbet (jag kör på en riktigt usel skitväg), så trodde jag för ett ögonblick att jag skulle köra av vägen.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag tror att jag råkade titta ner på knappen för fläkten och när jag tittade upp igen så var jag på väg ut mot snövallarna vid sidan av vägen.

"Jädrar! Där får jag inte hamna för då drar snön ner bilen i diket" hinner jag tänka och rätar upp bilen igen.

Sen tittar jag i bakspegeln och ser att FAN! Det var inget dike där inte. Snarare ett stup.

Hu! Tur...