Klart att jag är glad över remissen, men!

Min mamma säger:
"Skönt att provsvaret var negativt iaf.."

Svar:

"Ska vi egentligen tycka att det är skönt? Att Doden inte är allergisk. Det beror ju på hur man ser det. Ok! Ingen synlig allergi. Men han kan ändå vara allergisk (i alla fall mot laktos). Ingen allergi! Vad är det då? Det betyder ju att det är någonting annat som är fel. Varför?? Jo för att han väger lika mycket som en sex månaders bebis (eller till och med som yngre barn). Är det vad som ska anses vara normalt? Men inget problem med sköldkörteln i alla fall."

Man kan inte...

Det är ju nu det verkliga livet egentligen skall börja.

Alltså, livet då man lär sig kombinera föräldraskapet med dagis, jobb...

Det är nu man ska kasta sig in i karriären igen.

Kanske inte nu, nu.

Men ändå, snart!

Lille Doden är snart ett år. Till våren är det tänkt att han ska skolas in på dagis.

Men hur? Han är ju som en bebis.

Och jag menar inte: "Åh! Tiden har bara flugit iväg (det har den förvisso), han föddes ju igår och nu ska han REDAN börja på dagis. Åh! Tiden har gått alldeles för fort."

Utan jag menar: "HUR i hela friden ska han kunna lämnas på dagis? Han är ju som en bebis. Han väger som en bebis, äter som en bebis, sover som en bebis. N-ååå-g-ooo-n-t-iii-n-g är f-eee-l! Man kan inte skola in sitt barn på dagis när någonting är feeel."

Eller är det det man kan??

Ska???