Fölåt mamma! Fölåt.

"Jag måste bajsa!" säger treåringen innan han har hunnit få av sig nattblöjan.

Nämen oh my lord och jadajadajada hallelluja! Han säger till, trots att han har blöjan. Det har
a l d r i g hänt tidigare.

"Men kom då!" säger jag, tar tag i hans arm och börjar galoppera mot toaletten. Väl där inne ska jag snabbt dra av honom blöjan när jag inser att den redan är full i bajs.

"Men du! Vad har du i blöjan då?"

"Bajs!"

"Ja! Men då behöver du ju inte gå på toaletten" suckar jag. Trött på att han än en gång bajsat i blöjan, utan att säga till.

"Fölåt mamma! Fölåt" försöker treåringen.

"Mmmmhm!"

Det här förlåter jag aldrig.

Jag får väl vab:a då.

Jag ska ärligt säga att det börjar bli lite mer än vad jag känner att jag orkar med för tillfället. Vi har inget flyt för fem procent när det kommer till ettåringens dagisinvänjning. Det är oflyt rätt igenom.

Det är från början katastrof i och med att han bara ligger i vagnen och är ledsen.

"Nu fortsätter vi så här!" säger fröken det sista hon gör på fredag.

"Förr eller senare släpper det" fortsätter hon positivt.

"Ja! Hoppas nu bara att han INTE blir sjuk" säger jag och ber tyst till någon påhittade gud om att hoppashoppashoppas.

Blir han sjuk nu, kommer vi få börja om med inskolningen ännu en gång, när han har tillfrisknat och det, det vill jag inte ens tänka på.

Han blir inte sjuk, inte förrän på söndag kväll. Då börjar snoret rinna i överdrivna mängder.

"Det kommer gå ändå, det kommer gå ändå, det måste gå ändå..." messar vi.

Men det gör det såklart inte.

Ettåringen är så tät och snorig att han håller sig vaken hela natten. Han gråter, skriker, sparkar och slår och kommer aldrig till ro.

Dalle svär, jag svär ännu mer.

"Jag måååste jobba imorgon!" väser jag ut i natten.

Dalle ligger tyst och tänker i en halvtimme, jag tror tillslut att han har somnat.

Men så säger han:

"Jag får väl vab:a då!"