Alla föräldrarna sitter runt bordet inne på förskolans småbarnsavdelning.
"Är det någon som vill vara med i föräldrarådet?" frågar fröken.
Det är tyst!
En mamma vänder bort huvudet och tittar ut genom fönstret.
"Ingen?" försöker fröken.
Pinsam tystnad råder.
Jag tvingar mig själv att inte ställa mig upp och ropa:
"Okej då! Jag kan väl vara med då" bara för att få ett slut på eländet.
Men nej! NEJ! Det är fysiskt orimligt att jag av alla ska behöva vara med i föräldrarådet. Jag som inte kan lämna hemmet utan bebisKonrad.
"Det är frivilligt. Men det vore väldigt bra om någon kunde anmäla sig" försöker fröken igen.
Föräldrarna nästan slutar andas för att slippa synas.
"Ja men vi sätter upp en lapp då när föräldrarådet närmar sig. Så kan ni skriva upp er då" säger fröken och försöker rädda situationen.
Alla föräldrarna nickar och pustar ut när de inser att NU går vi vidare i programmet.
Hemskt vad pinsamma vi är!
Vi kan inte ens ställa upp för våra barns skull.
Varför egentligen?
