FRU MÄRKVÄRDIG LÄSER KOMMENTARER 2

Susan: "Välkommen i springklubben. Ge inte upp, det blir bara skönare o skönare...
Kanske att vi kan ses på nåt litet lopp nångång?? På sommaren på Öland?? Kul att
ha nåt litet mål som tvingar dej ut... Sen blir det inget tvång, det blir ett
nöje"

Svar: Åh men tackar så hemskt mycket!! Men hjälp! Lopp på Öland?! Ojojoj!!! Nu måste vi klargöra ett och annat här. För det första. Jag har än så länge bara "sprungit" en gång den här veckan. Eller sprungit... Jag småjoggade på stället och tog mig hasandes framåt (konstigt nog tog jag mig snabbare framåt än om jag skulle gått? Det kommer för evigt vara en gåta för mig). För det andra så kunde jag inte gå på två dar efteråt, eftersom jag glömde bort att både värma upp innan och stretcha efteråt. Idag, tre dagar senare har jag fortfarande ont i höfterna när jag suttit still för länge. Men jag ger ju inte upp här. Nej jag ska lära mig att springa på riktigt. Jag ska bli en riktig marathonlöpare. Eller ja i alla fall min egen version av en sådan. Men något mål att springa lopp på Öland. Eller lopp över huvudtaget. Nja! Jag ställer mig tveksam till det där. Mitt mål det här året är att klara av att jogga mig runt "lilla rundan" (mamma du vet vilken jag menar. Dalle kallar den för "striingaleden" för när vi går den brukar vi alltid börja strii (bråka på dalsländska) ). Men när jag känner säker på min sak så kan vi ju börja jämföra tider, Susan. Jag måste ju förr eller senare sätta upp ett mål att jag ska klå min söta moster. Puss & Kram

FRU MÄRKVÄRDIG LÄSER KOMMENTARER

Camilla: "Haha! Det var jag det, som missade att skriva mitt namn. Och du ÄR fin.
Oavsett hårlängd. Kram på dig!"

Svar: Men Camilla vad det du som skrev att jag var fin!! Jag som för en stund trodde att jag hade en hemlig beundrare. Men det här var ju nästan ännu trevligare. Och vet du vad! DU är också fin! Med långt och med kort hår. Jag har i och för sig inte sett dig i så värst kort hår. Men jag kan föreställa mig. Kram på dig och din fina familj.

MEN VAD I HELA HEL....

Jag undrar över ljudnivån på äldsta sonens skola?

För varenda dag kommer han hem därifrån och skriker istället för att prata och jag kan lova er att det gör jävlarimej ont i örnonen alltså.

Antingen håller gossen på att bli döv, eller så har han världens största vaxpropp, eller så är han så pass tät i näsan att även öronen blivit drabbade, eller så skriker de till varandra på skolan och han tror att det är så man pratar.

Oavsett så driver det mig till vansinne.

En annan grej som driver mig till vansinne är att mina barn inte fattar vad "NEJ" är. De vet inte heller vad "MEN JAG SA NEJ" betyder. Och inte heller MEN VAD I HELA HEL.... FATTAR NI INTE ATT VI SA NEJ???

Åh jag suckar ljudligt.

Hur svårt ska det egentligen vara att uppfostra sina barn?

Jag bara undrar lite smått så där?!