PÅ AKUTEN

Doktorn kommer in, stannar upp och tittar tvekande på Dalle.

"Men dig känner jag igen" säger hon.

Hon vänder blicken mot Lillpojken.

"Men dig känner jag inte igen" fortsätter hon sedan.

Hon funderar och tittar återigen på Dalle med granskande blick.

Hon tvekar, ler igenkännande och tänker så det knakar.

"Jaså!" säger Dalle och vet inte riktigt var han har träffat den här kvinnan förut.

Doktorn kommer ihåg att hon har ett jobb att sköta och påbörjar sin undersökning.

"Ser ut som det är en öroninflammation på gång. Ni får komma tillbaka imorgon" säger hon och skriver lite in sina papper. Sen tittar hon upp igen och möter Dalles blick. Än en gång granskar hon honom.

Dalle börjar undra om han gjort något dumt på fyllan någon gång. Men med en närmare sextioårig kvinna?? Nja tveksamt!

Dalle och Lillpojken reser sig upp för att gå när doktorn plötsligt pustar ut och ler stort med hela ansiktet.

"Jag trodde du var Daniel Westling!" skrattar hon.

Dalle ler och förklarar att det har hänt honom förut.

"Ja du var i alla fall väldigt lik."

Dalle öppnar dörren och börjar gå ut med Lillpojken i famnen.

"Hej då Daniel!!" ropar doktorn efter honom.

Dalle stannar upp, vänder sig om och ler.

"Ja jag heter faktiskt Daniel!"

"HETER DU DANIEL också?!?!"

Dalle lämnar akutmottagningen med den kvinnliga läkaren skrattandes för sig själv kvar inne på rummet.

Hemma sitter Fru Märkvärdig och andas ut av lättnad. Hennes yngste son har skött sig exemplariskt. Inget gråt, inget skrik. Liten har blivit stor och förståndig. Och så var det inget allvarligt.

KLOCKAN 16.30

Vi ska äta middag men lillpojken orkar inte och får gå in och lägga sig i soffan och se på Thomas Tåget istället. Han klagar på "ont i pannan" och får alvedon.

När vi har ätit upp maten går jag in till honom och kramas lite. Han är brännhet!?

Jag våldsför mig på honom och tar tempen, i rumpan (vi måste köpa en sån där örontermometer).

39 graders feber.

Men okej!!

Han har varit förkyld i exakt sju dagar idag. Han ska ju bli friskare, inte sämre. Det här känns inte riktigt bra alltså.

Det kanske är något riktigt, riktigt... Han har ju en fruktansvärd hosta, tung andning...

Jag ringer sjukvårdsrådgivningen.

Och sköterskan där råder oss att åka in akut.

MEN!!

HJÄLP!!

Eftersom vi inte har någon barnvakt till äldsta sonen så stannar jag (med sämst nerver) hemma med honom och Dalle åker iväg med den doktorsverkligenpaniklivrädda lillpojken.

Åh herre du mildes... Det här kommer bli jobbigt.

Besöka doktorn vid läggdagstider... Stackars Dalle, stackars lillpojken, stackars läkare och sköterskor. Det här kommer bli en strid utan dess like.

Bara det inte blir provtagning! Hoppashoppashoppas. För min arma sons skull. Snälla högre makter.

Det är brutalt att sitta kvar här hemma och inte veta något. Inte kunna få trösta, inte få krama, inte få svar.

Och tänk om något hemskt händer, tänk om de inte kommer hem?! Tänk om lillpojken är så sjuk att han måste bli inlagd... Iiiiih!

Nej så blir det ju inte! Det fattar jag så klart. Så sjuk är han inte.

Varför måste ens hjärna skena iväg så i tankarna? Varför ska man ALLTID tro det värsta.

CRAZY!!

Åh kom hem fort!

Låt tiden rusa iväg...

KLOCKAN 14.00

Tog vi på oss de varmaste kläderna, jag och lillpojken och gick ut i solen och minusgraderna för att åka och hämta storebror på fritids.

Och vad händer?!?

Jo bilen startar inte.

Kul!!!

Jag ringde Dalle som fick komma till undsättning.

Vi skottade lite snö och tog oss sedan in i värmen igen.

EN GOD MORGON

Det känns som att det är något extra med den här morgonen.

Visst det är -15 grader ute och solen lyser in.

Men jag tror snarare att det handlar om min och lillpojkens sovmorgon, två dagar i rad, för jag vaknar och vill och orkar gå upp.

Och jag vill hitta på saker som att till exempel baka bullar med lillpojken, något som han tjatat om hur länge som helst (och jag har ett extremt sötsug, så hmm ja).

Eller så är det bara kylan som tvingar kroppen att tänka: "Här måste vi hålla igång, hela dagen, för att inte frysa arslet av oss. Hets, hets, hets..."

Ja vi får se!!! Nu ska jag läsa lite först... manin börjar återvända.