PÅ AKUTEN

Doktorn kommer in, stannar upp och tittar tvekande på Dalle.

"Men dig känner jag igen" säger hon.

Hon vänder blicken mot Lillpojken.

"Men dig känner jag inte igen" fortsätter hon sedan.

Hon funderar och tittar återigen på Dalle med granskande blick.

Hon tvekar, ler igenkännande och tänker så det knakar.

"Jaså!" säger Dalle och vet inte riktigt var han har träffat den här kvinnan förut.

Doktorn kommer ihåg att hon har ett jobb att sköta och påbörjar sin undersökning.

"Ser ut som det är en öroninflammation på gång. Ni får komma tillbaka imorgon" säger hon och skriver lite in sina papper. Sen tittar hon upp igen och möter Dalles blick. Än en gång granskar hon honom.

Dalle börjar undra om han gjort något dumt på fyllan någon gång. Men med en närmare sextioårig kvinna?? Nja tveksamt!

Dalle och Lillpojken reser sig upp för att gå när doktorn plötsligt pustar ut och ler stort med hela ansiktet.

"Jag trodde du var Daniel Westling!" skrattar hon.

Dalle ler och förklarar att det har hänt honom förut.

"Ja du var i alla fall väldigt lik."

Dalle öppnar dörren och börjar gå ut med Lillpojken i famnen.

"Hej då Daniel!!" ropar doktorn efter honom.

Dalle stannar upp, vänder sig om och ler.

"Ja jag heter faktiskt Daniel!"

"HETER DU DANIEL också?!?!"

Dalle lämnar akutmottagningen med den kvinnliga läkaren skrattandes för sig själv kvar inne på rummet.

Hemma sitter Fru Märkvärdig och andas ut av lättnad. Hennes yngste son har skött sig exemplariskt. Inget gråt, inget skrik. Liten har blivit stor och förståndig. Och så var det inget allvarligt.