Vi ska äta middag men lillpojken orkar inte och får gå in och lägga sig i soffan och se på Thomas Tåget istället. Han klagar på "ont i pannan" och får alvedon.
När vi har ätit upp maten går jag in till honom och kramas lite. Han är brännhet!?
Jag våldsför mig på honom och tar tempen, i rumpan (vi måste köpa en sån där örontermometer).
39 graders feber.
Men okej!!
Han har varit förkyld i exakt sju dagar idag. Han ska ju bli friskare, inte sämre. Det här känns inte riktigt bra alltså.
Det kanske är något riktigt, riktigt... Han har ju en fruktansvärd hosta, tung andning...
Jag ringer sjukvårdsrådgivningen.
Och sköterskan där råder oss att åka in akut.
MEN!!
HJÄLP!!
Eftersom vi inte har någon barnvakt till äldsta sonen så stannar jag (med sämst nerver) hemma med honom och Dalle åker iväg med den doktorsverkligenpaniklivrädda lillpojken.
Åh herre du mildes... Det här kommer bli jobbigt.
Besöka doktorn vid läggdagstider... Stackars Dalle, stackars lillpojken, stackars läkare och sköterskor. Det här kommer bli en strid utan dess like.
Bara det inte blir provtagning! Hoppashoppashoppas. För min arma sons skull. Snälla högre makter.
Det är brutalt att sitta kvar här hemma och inte veta något. Inte kunna få trösta, inte få krama, inte få svar.
Och tänk om något hemskt händer, tänk om de inte kommer hem?! Tänk om lillpojken är så sjuk att han måste bli inlagd... Iiiiih!
Nej så blir det ju inte! Det fattar jag så klart. Så sjuk är han inte.
Varför måste ens hjärna skena iväg så i tankarna? Varför ska man ALLTID tro det värsta.
CRAZY!!
Åh kom hem fort!
Låt tiden rusa iväg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar