Det är fan inte normalt

Ta mig tusan!

Nu har jag två dagars ledighet kvar och sedan börjar jag jobba.

Då har jag varit mammaledig i sex veckor.

Hur ska jag bära mig åt för att ta till vara på dessa dagar då?

Det spöregnar konstant och barnen är förkylda.

Jag och Dalle är dödströtta eftersom ett och ett halvtåringen skriker nätterna igenom. Ett skrik som Dalle förknippar med en gris dödsskrik.

Det är FAN inte normalt att en ett och ett halvtåring skriker nätterna igenom.

En bebis, absolut. Men inte nu....

Treåringen berättar

"Igår... när ja va gammal... då hade ja ont i ryggen och då sa ja Fan också!"

Dalles krämpor

"Jag har ont i nacken, alltså riktigt ont, tån är trasig jag lovar. Jag har ont i ryggslutet och så den förbannade ischiasen."

Stackars Dalle!

Det är inte lätt så här på ålderns höst.

Fem timmar i bil är med andra ord inget vi kommer göra om den närmsta tiden.

Igår och imorgon

Igår fyllde Dalle år.

31!

Hans mamma avslöjade presenten innan han hade fått den.

Jag återhämtar mig fortfarande.


Imorgon ska jag ta det stora vuxensteget och köpa mig min första bil.

På tiden kan man kanske tycka.

Och jag tyckte faktiskt att det var dags nu när jag fått mitt första gråa hårstrå.

FRUKTANSVÄRD upptäckt.

Jag stirrar in i min spegelbild.

V a d ä r d e t d ä r?!?

Jag lutar mig framåt.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej.

Jo!

Visst är det.

Jag kastar mig efter pincetten och rycker loss den.

Jag håller den framför mig.

"DALLE!!!" ropar jag. "DALLE KOOOM!!!"

Dalle kommer springandes.

"Vad är det? Är det en fästing?"

"Nej! Det är värre, mycket värre... Jag har fått mitt första gråa hårstrå."

"Hahaha!" skrattar Dalle.

"Säg i n g e n t i n g för då börjar jag gråta" viskar jag.

Och direkt börjar Dalle reta mig.

"Haha! Du är två år yngre än mig och du har redan fått ett grått hårstrå. Du måste bli gammal m y c k e t fortare än mig."

"Nu åker jag direkt in och köper hårfärg" säger jag och låser in mig på toaletten. Måste bara samla mig först.


Senare berättar jag för "S" vad jag råkat ut för.

"Du!" Säger hon och ser mig ögonen. "Gråa hårstrån har ingenting med åldern att göra. Jag är 23 år och har fyra gråa hårstrån."

"VA!! Har du??? Åh gud nu känns det mycket bättre."


Om jag köpte någon hårfärg?

Nej det gjorde jag inte.

Men när jag hittar fyra stycken, då är det ingen tvekan om saken.

Sommaren som försvann

Här har jag gått och väntat och längtat efter sommaren, solen och värmen.

Den kom, men då hade jag inte möjlighet att njuta av den.

Nu har den försvunnit, redan.

Och nu har jag all tid i världen att ta vara på den.

Istället skapas en stress...

Vi måste hitta på något, vi måste göra något, vi måste ta vara på semestern, vi måste, måste, måste.

Om en vecka börjar jag jobba igen.

En lång ledighet är snart över.

Om jag känner mig utvilad?

Om jag känner mig redo för hösten?

Om jag känner att jag har njutit av sommaren?

Om jag känner att jag har tagit tillvara på tiden jag har haft med mina barn?

Nej det känner jag inte.

Inte rysk kaviar men ändå

Tänk vad bra det är med fina vänner.

"Vill ni ha sex tubar med kaviar?"

"Ja men absolut!" svarar jag.

Inte för att vi är några direkta storätare av just kaviar.

Men vad tusan! Det är ju gratis...

Och som Dalle brukar säga: "Gratis är gott!!!"

Så vi tackar och tar emot våra tubar.

Nu tamejtusan ska barnen lära sig att uppskatta det fina med fiskbebisar på ägg och på smörgås.

Några fler förslag på vad man kan använda kaviar till?

Sommar och semester

Dalle har äntligen fått sin semester och den är så efterlängtad.

Jag vet inte om det är jag, barnen eller Dalle som njuter mest.

Sena kvällar, film, sega mornar, lugn och ro, stress och kaos.

Sommaren i ett nötskal.

Men om två veckor är den över, då börjar barnen på dagis igen.

Ofattbart hur fort det går.

Jag har ju inte ens hunnit få någon solbränna.

Om döden

Jag läser lillasysters Idas blogg.

Hon skriver om dödsångest.
Något som drabbar mig ibland. Jag är väldigt rädd för döden.
Oftast kommer det över mig på natten och mycket starkare nu efter att jag fått barn.

För nu oroar jag mig inte bara för min egen död, utan för mina barns, min mans, mina syskons, mina föräldrars, mina vänners.

Det är som att jag plötsligt insett att livet faktisk är skört och att det skulle göra så fruktansvärt ont att förlora någon jag älskar och bryr mig om.

Det smärtar mig att tänka på att jag ska dö och att mina barn ska sörja mig, eller att jag ska sörja någon som stått mig nära, mina barn, mitt allt.

Och min egen död... Död, tomhet, aldrig mer ljus, bara mörker, mörker. Ligga och ruttna, död.

Död.

Det kommer över mig på natten och jag måste övertala mig att NEJ INTE TÄNKA SÅ.

Nu när man blir äldre så kommer dödligheten så mycket närmre, vänners föräldrar som blir sjuka och går bort. Man inser att fan... Snart är det vår tur, min tur. Plötsligt vill jag bli renlevnadsmänniska och undvika allt farligt. Men så sansar jag mig och inser att va fan! Jag måste ju leva medan jag kan. Njuta medan jag kan och framförallt ta vara på det jag har.

Imorgon ska jag bara visa uppskattning.

Min man

Dalle har byggt en grillbänk.

En grillbänk åt en jätte.

Pimping up my house

Dalle sliter som ett djur.
Huset ska pimpas upp.

Fort som attan, det ska bli klart i år.

Sov nu!

Treåringen är så trött, så trött och vill så hemskt gärna gå och lägga sig. Hans lillebror, som inte sovit någon middag är inte sen att hänga på nattåget.

Och ett och ett halvtåringen somnar fort. Men treåringen jävlar i min låda. Han vill då inte sova alls. Efter en timme ligger han fortfarande där uppe i sitt rum och sparkar på väggen.

Ge mig uppmärksamhet, ge mig uppmärksamhet.

Hans mage kurrar efter vatten, hans finger gör ont, han vill inte sova, han vill inte sova.

"MAMMA JAG VILL INTE SOVA!"

Gah!

Sov nu! Mamma ska ta sig ett glas vin och gör det inte förrän lugnet har lagt sig.

Vem vet, snart kanske det vänder...

Jag är ledsen över att göra er besvikna, men allt är inte rosenskimrande eller rosenrasande här mitt i livet.

Ibland känns det som att man står och dunkar huvudet i väggen och inte kommer vidare, inte kommer fram.

Ögonen känns tunga och man dunkar lite till.

Ingen har råd att ge, inte ens de som man vill förlita sig på.

Man vill gräva ut sitt hjärta och sin hjärna och lägga på köksbordet "Här! Ta de här i utbyte för lite ro."

Och med man menar jag mig själv.

Inget är viktigare än det viktigaste.

Och just nu behöver det viktigaste all min uppmärksamhet och upptar mina tankar, under dygnets alla timmar.

Och det viktigaste för mig är mina barn och jag kan inte ännu avgöra om jag vill dela med mig. Kan inte avgöra om det är rätt. Bloggen skulle ta en helt ny vändning då och ha en helt ny mening.

Ni får ge det lite tid.

Vem vet, snart kanske det vänder...

Ramslök och skeppsbrutna på en öde ö.

Bakom barnens farmors hus ligger en magisk skog.

Där växer det ramslök. Sådan där lök som Ernst skulle kalla för fantastisk och som han skulle "gå igång på".

Löken växer vilt och gör att hela skogen luktar en blandning mellan vit- och purjolök.

Man blir nästan sugen på mat när man går där och strosar.

Dalle och tanterna går böjda och fyller påse efter påse.

Efter en stund kommer vi fram till en sjö.

Ute i sjön ligger en liiten, liiiten ö.

"Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö" säger Dalle och tar treåringen under armen och vadar ut. Han leker skeppsbruten, medan treåringen leker att det hela är en stor segelbåt.

Vi andra står på land och väntar otåligt.

Skynda er för tusan, Rasmus Seebach ska ju vara med på Sommarkrysset ikväll.

Tråkdag.

Det känns litegrann som att den här dagen lika gärna kan ta slut faktiskt.

Det är jätte tråkigt väder och vi sitter inne, Dalle jobbar.

Städat har vi gjort, ätit mat har vi gjort, spelat spel har vi gjort, sett på film har vi gjort, skrattat och bråkat har vi gjort.

Vad har vi kvar att göra egentligen?

Pungkula!

Treåringen hittar en puttekula på grusgången.

"MAMMA, MAMMA!" ropar han och kommer springandes mot mig.
"MAMMA JAG HAR HITTAT EN PUNGKULA."

För mycket

Det är bara för weird för mig.

Corset piercing

Nej men vad i hela helvete...

Varför egentligen?
Och om man har kläder på sig då?

Prinsessböcker

De senaste böckerna som införskaffat till hemmet är
Leni ett sockerhjärta och När prinsessor har kalas.

Känns riktigt passande med tanke på att jag är den enda av kvinnligt kön i vår familj.
Men treåringen älskar dem.

Provar mig fram...

Idag, på ett barnkalas, fick jag veta, av en två barns mamma, att hennes som också kräktes varenda kväll under några månader.

På BVC hade de sagt att det berodde på bristande uppmärksamhet och att sonen kräktes med flit.

När hon berättar så inser jag att det här är ju precis som med våran ett och ett halvtåring.

"Hur gjorde ni??" undrar jag naturligtvis.

"Vi satt med honom, när han skulle sova, tills han var lugn."

Självklart!

Svårare än så behöver det nog inte vara.

Och nu blir jag så förbannad på mig själv. Varför ska det vara så förbaskat bra att ha barn som man bara lägger ner i sängen och så somnar det själv? Visst är det skönt! Men måste det vara något man ska sträva efter? Att ha det "bästa" barnet, det lätthanterligaste barnet. Nu har jag ju inte det och inte fan kan jag tvinga mitt barn att följa någon annans metoder, mönster och mål.

Det här är ju vårt barn, som är unikt. Det finns ingen annan som han. Självklart måste jag och Dalle göra det som är bäst för honom. Vi kan ju inte ens göra exakt som vi har gjort med hans storebror.

Så jag sitter med ett och ett halvtåringen, l ä n g e. Går ner några gånger när han inte visar något tecken på att vilja somna och går upp direkt när han ropar och sätter mig bredvid igen. Han somnar faktiskt själv till slut. Lugn, utan att gråta och utan att kräkas.

Trygghet och tillit.

Han vet att vi finns där för honom, inte bara på dagen utan också på kvällen och natten.

Nu återstår det bara att se om det är rätt metod för honom.

Som förälder måste man alltid prova sig fram, för det finns absolut inga mallar att följa.

Min navel

"Vad har du där i navel?" undrar min svärmor.

Jag tittar förvånat på henne, ner på min navel och på henne igen.

Vad menar hon?

"Har du haft den där hela tiden?"

Jaha hon menar min navelpiercing.

"Eeeh! Jaaa! Jag har haft den där hela tiden" svarar jag och flinar.

Jag har faktiskt haft den sedan jag var sexton år.

Jag och min svärmor han känt varandra, ja faktiskt sedan dess.

I tolv år har jag haft min navelpiercing och först idag såg hon den.

Grattis!!!

Idag fyller min fina lillasyster Ida 21 år.
Ett år närmre 25 och vid 25 års ålder är det kört, då blir man gammal.
Det säger bara tjoff!

Hett, svett

Det är 28,6 grader ute i skuggan och 28,8 grader inomhus.

Ungarna är nakna och jag "nästan" likaså.

Golvfläkten står och blåser mig i örat medans barnen äter godnattsmörgås.

Treåringen är helt lyrisk, han vill gå och lägga sig nu. För han ska få en bordsfläkt i rummet, som ska fläkta skönt och hålla honom sovandes HELA natten (tack).

Jag tvingar honom att vara vaken minst en timme till. Bolibompa har ju just börjat.

Flugor

Dalle vill påstå att tjejers tjat är primitivt.

"Det är som flugor som surrar i ens öra."

"Vi skulle behöva flugpapper här, sånt tjat är det" säger han och viftar bort fantasiflugor.

"Vad är det som är primitivt med flugor då?"

"Ja men herregud! De pratar väl jätte primitivt."

"Pratar de överhuvudtaget?"

"Jag men: Surr, surr, surr."

"Jag trodde det var ljudet från deras vingar."

En skitsäng

Vi har en skitsäng rent ut sagt.

Jag vaknar på morgonen och har kramp i ryggen och behöver få beklaga mig.

"Fan! Jag får så ont i ryggen att jag inte ens vill gå och lägga mig i sängen" säger jag vänd till Dalle.

"Nä jag vet precis vad du menar!" svarar han, sluter ögonen och stensomnar.

Mmm! Det verkar som att vi lider av samma problem.

Bianca Wahlgren

Vilken vacker dotter hon har Pernilla Wahlgren.

Celebrity Rehab

Jag och Dalle satt och såg Celebrity Rehab with Dr. Drew.

Lisa D'Amato var med.

"Hon var med i Top Model" förklarar jag för Dalle.


"Aha! Det var hon som startade det där Heroin chic" säger Dalle.
"Men nej! Det var ju Kate Moss."

Vi kan våra kändisar, jag och Dalle.

Smuligt/kladdigt = Gott!

Varför är det så gott med sådant som smular och/eller kladdar?

Till exempel, rostat bröd, knäckebröd, winerbröd, ostbågar, tacos, västerbotten ost, pizza, revbensspjäll... Allt, GOTT!!!

Kan ni komma på något mer?

Hyllning? NÄÄÄ!!!

Jag får ett infall av att jag, här på bloggen, ska hylla Dalle som lägger båda sönerna idag, för att jag ska kunna gå ut och gå. Jag fick en känsla av att det kanske skulle kunna vara rätt sak att göra. Det är ju trots allt ett rent helvete att lägga dem.

Men nä jag skiter faktiskt i det.

Jag brukar lägga barnen, ensam, flera dagar i rad utan att jag blir hyllad på någon blogg och igår torkade jag spyor, ensam, så det stod härliga till. Fick jag någon hyllning? Nä snarare tvärtom.

Ensam är stark! Eller vad säger de?

Så nä det blir ingen hyllning.

Men om ni ursäktar så ska jag gå och hångla upp min man i brygga nu. För sån är jag!
Jag är en tacksam jävel jag.

Skitleksaker

Vad är det som låter?

Det är något som står och durar.

Är det, det jäkla akvariet?? Nu slänger jag ut det.

Nä det var inte akvariet.

Men va fasen kan det vara?

Kommer det därifrån?

Nä!

Men det låter ju mer därifrån.

Jag kryper runt på golvet för att lokalisera ljudet.

Men jag blir tokig!

VAD ÄR DET SOM L Å T E R?

Jag kryper fram och tillbaka genom huset.

Äh! Nu ger jag fan upp.

Dalle får hjälpa mig när han kommer ner från barnens rum.

Så jag börjar städa.

Läggar alla barnens leksaker i leksakslådan som står i vardagsrummet.

Plötsligt märker jag att ljudet har flyttat sig.

Men nu kommer det härifrån istället ju.

Fan va skumt!

Jag börjar rota igenom leksakslådan. Det kommer definitivt härifrån.

Det är inte den uppblåsbara gitarren, det är... det är. FAN DET ÄR DEN DÄR MOTORCYKEL!

Förbannade skitleksak!

Alldeles ny är den också, treåringen fick den av sin farmor idag. En sådan där leksak som man köper för tjugo kronor och så går den sönder vid första användandet.

Det fanns en knapp där förut! En avstängningsknapp. Den är borta så klart! Om jag testar att peta med någonting där nere i hålet så kanske jag kommer åt knappen?

Jag börjar med en bläckpenna. Lönlöst! Den kommer inte ens ner i hålet. En tjock skruvmejsel, naturligtvis inte. Men en liiten skruvmejsel? Jackpott!

Men det löser inte problemet.

För när jag trycker och trycker så stängs den inte av, motorcykeln, nej den gasar. Varvar upp sig för att sladda iväg.

Nä men va i helvete! Okej! Den får stå på då tills batterierna tar slut.

Jag lägger ifrån mig motorcykeln, i köket och går ut i vardagsrummet för att se på Ernst.
När den ligger så där långt bort så hör jag den inte.

Kort därefter kommer Dalle ner från övervåningen. Han går direkt ut i köket och kommer tillbaka igen.

"Är det okej om jag slänger ut den här?" säger han och håller upp motorcykeln.

Om det är!

Helvetet bryter ut

Lugnet lägger sig i huset. Ett och ett halvtåringen har somnat, treåringen verkar ha gjort likaså och Dalle ser sin chans att smita iväg för att införskaffa mer virke till huset.

Jag vet inte om han ens hinner lämna uppfarten innan treåringen sitter i trappan och ropar.

"Vad är det frågan om?"

"Jag vill att pappa ska komma."

"Pappa är inte hemma. Gå och lägg dig!"

"MEN JAG VILL ATT PAPPA SKA KOMMA!"

Nu hör jag att ett och ett halvtåringen vaknar.

FAAAN!!!

Jag rusar upp för trappan, i hopp om att hinna tysta treåringen innan hans lillebror vaknar till på riktigt. Men det hinner jag naturligtvis inte. För treåringen börjar storgråta när jag tvingar in honom i sovrummet igen.

"Var tyst är du snäll" väser jag till min äldste son. Som gör precis tvärtom och tjuter.

Nu är ett och ett halvtåringen klarvaken och gråter hysteriskt.

Jag kramar och pussar treåringen och förklarar att nu måste mamma gå in till lillebror. Tjat, tjat, tjat!

När jag äntligen kommer väg, och in i ett och ett halvtåringens rum så kan jag lugnt lägga honom tillrätta igen. Han kurar ihop sig och tar sin råtta och lägger den under hakan. Gud vad skönt! Hinner jag tänka. Men då kommer mardrömsrapen. Den välkända! Nu kommer den, spyan.

Med råge.

Det är kräks i hela sängen och på hela barnet.

Innefrån sitt rum gråter och ropar nu treåringen igen.

FAAAAN!

I vilken ände börjar jag?

Jag börjar torka av ett och ett halvtåringen med ett halvt nerspytt täcke och lyckas fånga upp ytterligare en kräka. Då tar jag honom under armen och klampar ner för trappan. Får tag i telefonen i bara farten och ringer till Dalle, som är bara fem minuter bort och tillgänglig.

Medan signalerna går fram tvättar jag av ett och ett halvtåringen som skakar och gråter.

"Dalle!"

"Hej du måste komma hem direkt! Konrad har spytt ner hela sängen och Melker bara gråter."

"Men är du helt jävla handikappad" fräser Dalle tillbaka.

Och det är nu jag genom telepati dödar honom litegranna.

"Men Konrad har spytt ner hela sängen."

"MEN ÅÅÅÅH! Jag kommer hem."

FAAAAN! Jag kastar telefonen genom rummet.

Vad då handikappad? Brukar jag inte alltid få torka de här jävla kvällsspyorna själv??? Brukar jag inte det??? A L L T I D!!! Nu när jag för en gångs skull har en möjlighet till lite hjälp så är det för mycket begärt? Att jag "borde" klara mig s j ä l v.

Nä dra åt helvete!

Dalle kommer hem, lagom tills treåringen ligger snällt i sin säng och ett och ett halvtåringen ligger, nytvättad, i sin nybäddade säng.

Det passar att komma nu då?

Barn i bikini

Alex Schulman och hans flickvän får naturligtvis ta på sin ettåriga dotter precis vad de vill.

Men jag måste ändå undra?

Varför säljs det överhuvudtaget sådana här bikinis till så små barn?

Lördagen i bilder

Jag och Dalle lämnade barnen med Farmor och åkte hem till Sebastian och Johanna på fest.

Två dagar senare är jag nu någorlunda i form för att kunna återberätta den.

Det bjöds på champagne och jordgubbar.

God mat!

Värden stod för underhållningen.

Och vi andra kissade på oss av skratt!

Klägg

Jävla kläggjävel!
Sätt dig bara så ska jag döda dig.

Idag

Har vi solat och badat.

Skvätt vatten på varandra och hotat varann till livet av just den anledningen.

Ett och ett halvtåringen intog ny skepnad, som Dynamit Harry.

Böjveckseksem

Jo men det är klart att allt för positiv och lyrisk det kan jag ju inte vara så här en vanlig torsdagkväll.

Så jag klämmer in ett inlägg till och berättar att ett och ett halvtåringen har böjveckseksem (eksem i arm- och knäveck).

Det var väl en trevlig och rolig händelse att läsa om.

"Smörjde du in honom med kortisonsalvan då?" frågar jag Dalle, som tog nattningen idag eftersom jag varit på bio.

"Eh nää! Jag trodde att det kanske var ett myggbett."

Gah!

Hur stark kortisonsalva kan man använda på små barn egentligen? För den 1 procentiga fungerar ju absolut inte.

Ja det blir väl till att kontakta BVC imorgon då och hoppa över stranden.

För vatten och torr hud/eksem fungerar ju som vi vet, INTE ALLS!

Damn it!

Kan inte blogga nu för:

Jag befinner mig i ett rusliknande tillstånd.

Jag och stylistsystern har varit på bio och sett Twilight Eclipse.


Nu känner vi oss som två fjortonåringar.
Tokförälskade i både Edward och Jacob...