Det känns fel att säga att den bästa stunden på dagen är när barnen äntligen har somnat.
Men ibland känns det faktiskt så.
De dagar då man är så förbaskat trött att man redan vid lunch längtar efter kvällen, efter lugnet, efter tystnaden, soffan och sängen.
Men det konstiga är att när lugnet och ensamheten väl infinner sig så saknar man de små liven.
Man saknar den busiga blicken, det glada skrattet, deras blöta pussar, deras tjatter och spring genom rummen.
Och hur jobbigt det än må vara när de kommer inbrötandes i sovrummet vid en alldeles för arla morgon så är det hur mysigt som helst att få krama om dem och känna deras närhet.
