När man får för sig att ställa sig och baka en kaka som man lite snällt ska bjuda på en tisdag.
Och man lägger ner hela sin själ på att få smeten så där len och fin och alldeles ljuvlig.
Och sedan sätter man in kakan i ugnen och tänker att Tusan!!" Jag lyckades trots att hälften av ingredienserna var slut.
Men så märker man plötsligt att Jäklarns vad det luktar!!! Är kakan redan klar? Den har ju bara stått inne i högst tio minuter.
Och så öppnar man ugnsluckan och upptäcker att kakan ta mej tusan är bränd.
Men va i helvete!
Och så ser man att ugnen står på 250 grader.
Men hur???
Vem är den skyldige? Träd fram annars jävlar...
Och så inser man att det nog faktiskt är en själv som vridit upp temperaturen nästan i max, utan att riktigt tänka efter innan.
Och vad händer med kakan sedan då?
Jo man skär bort det allra värsta brända, täcker den med ett tjockt lager glasyr och sedan strössel och hoppas på att det här ska kamouflera smaken av det svarta.
Och sedan så ber man sin man att provsmaka spektaklet och han är ju som den bäste av män ska vara:
Totalt oärlig och säger:
"Åååh vad gooo!!! Den kan du ABSOLUT bjuda på."
Ja se så kan det gå om man får för sig att bjuda på något gott.
