Tre timmars sömn blev det i natt.
Det är inte Dalles fel, men har får definitivt ta skiten.
Lille Doden håller mig vaken, genom att skrika.
Skrika, skrika, skrika!
Skrika, skrika, skrika!
Tänker för ett ögonblicka att vi kanske skulle åka in med honom?
Men då lägger jag honom på mitt bröst och han blir lugn.
"Varför skriker han?" frågar jag Dalle.
"Va! Vem är det som skriker???" utbrister Dalle.
"Men va FAN! Är du helt dum i huvudet???"
"Är Melker vaken??"
"Men ÅÅÅÅÅH!"
"Är Melker vaken??"
"Men ÅÅÅÅÅH!"
.
.
Det går några timmar och jag har fortfarande inte sovit någonting.
Doden ligger bredvid mig, på ena sidan och skallar sänggaveln.
På min andra sidan ligger Dalle och snarkar högljutt.
"FAN DALLE!!! Om jag ska vara vaken hela natten, så kan du väl åtminstone låta bli att snarka."
.
.
.
.
"DAAAALLLEEEE!"
"Eh! Vaaa?"
"Snälla lägg dig på sidan."
.
.
.
.
"Kan du inte lägga dig på sidan, är du snäll?"
.
.
.
.
"Daaaaallllllleeeeeee! Lägg dig på sidan!"
"Aaaaa!"
.
.
.
.
"Men lägg dig på sidan då!"
.
.
.
.
"MEN FÖR I HELVETE LÄGG DIG PÅ SIDAN INNAN JAG SLÅR I HJÄL DIG FÖR I HELVETES HELVETE!!!!!!"
Nu sätter sig Dalle yrvaket upp:
"Men va F A N är det med dig!"
"Lägg dig på sidan!" väser jag.
"Men är du helt jävla dum i huvudet?!?"
"Är JAG dum i huvudet? Är du helt jävla utblåst i hjärnan eller??????"
Mmmm!
Lätt att vakna med solsken i blick.
