Vi har inget i frukostväg hemma så jag sitter och äter lussekatter.
Ja det mättar allt det med.
Och så sitter jag och funderar. Tänker på mina barndomsvänner som nu blir föräldrar en efter en.
Och så slår det mig att av alla oss, borde det inte finnas, är det inte någon... borde det inte vara någon som inte kan få barn. Det är ju trots allt vanligare än vad man tror (har jag läst). Om jag tänker efter extra noga... Visst är det ingen, som lever i ett långvarigt förhållande, som inte har barn? Visst har alla haft turen att få bli, eller att komma att bli föräldrar?!
Men så slår det mig att jag kanske trampar någon på tårna nu. Jag kanske har glömt bort denna någon som faktiskt sitter där och inte blir gravid, trots år av försök...(förlåt!!!)
Men jag kan ju inte veta det. För det är ju inget som man pratar högt om. Det är ju ett väldigt känsligt ämne det där med barnlöshet. Ni vet det där med att man inte ska fråga ett barnlöst par "Jaha!! Och ska inte ni skaffa barn snart då?" och vad den barnlösa mamman och pappan vill skrika är: "VI VIIIILL OCH VI HAR FÖÖÖRSÖÖÖKT. GUUUD SOM VI HAR FÖRSÖKT!!! MEN DET GÅÅÅR IIINTE. VI KAN INTE FÅ BARN" men istället svarar de: "Nej gud nej!!!"
Nä tänka sig!! Alla jag känner har fått chansen att bli föräldrar. Och jag känner sådana som verkligen har fått kämpa. Men de har lyckats ändå. Vackert!!!
