fredag 27 juni 2014

Hej!

Minns ni mig?
Jag har saknat er...
Så lång tid har gått, så mycket har hänt.
Jag har säkert fått tre nya, grå hårstrån (ingen som säkert kan säga eftersom jag färgar håret flitigt).
Jag närmar mig, väldigt försiktigt, den här bloggen igen. Smått rädd för vad som kan ske om jag återinträder... Jag är liksom lite... lite skör. Kan man använda det ordet?
Jag har varit fast besluten; Jag mår bäst av att inte blogga.
Men under senare tid har formuleringar bubblat upp i tanken och velat komma ner på pränt. Velat nästla sig in under Fru Märkvärdigs starka beskydd.
Och plötsligt sitter jag här, nu. En alldeles för sen kväll (med tanke på att jag ska jobba imorgon) och plötsligt vågar jag logga in, skriva en rubrik och formulera min första, staplande ord på så väldigt, väldigt länge. Osäker på vad jag egentligen vill ha sagt.
Men jag provar. Jag kastar mig ut för slänten (ja jag har inte självmordstankar. Jag tänker inte kasta mig ut för ett stup), slirar lite på en grästuva, återfår balansen i rättan tid och fortsätter att glida ner mot plan mark på smått ostadiga ben.
Väl nere kan jag sätta händerna på höfterna och blicka ut över vidsträckta landskap och böljande fält.
Möjligheterna är oändliga. Vilket håll jag väljer att gå här ifrån det bestämmer jag. Oavsett så kommer det bli fantastiskt.

God natt!

fredag 15 mars 2013

DET STAVAS T.R.O.T.S

Båda barnen (6 och 4 år) går igenom en väldig "Jaglyssnarintepådig"-fas.

Den ena är värre än den andra.

Som exempelvis:

Jag är på nedervåningen och hör hur yngsta sonen praktiskt taget river ut ALLA leksaker på golvet.
Jag ropar: "Vad gör du?" varpå han svarar:

"Jag kommer inte ihåg."

Alltså vad är det för ett svar?


Eller som nästa exempel:

Igår när jag lämnade av äldsta sonen på skolans parkering så glömmer han att ta med sig sin ryggsäck ifrån bilen. Jag ropar efter honom:

"Vänta lite, du glömde något."

Men ungen vänder sig inte ens om för att se vad det är han har glömt, utan traskar vidare.

"Hallå!! DU glömde något."

"MEN DU HAR GLÖMT NÅGOT."

"MEN HALLLÅÅÅÅ!"

"MEN KAN DU STANNA ELLER?!?!?!"

"MEN DU HAR GLÖMT DIN RYGGSÄCK."

"HÖR DU ELLLLEEEER????? DU  H A R  GLÖMT DIN VÄSKA."

Han skiter fullkomligt att hans mamma står på parkeringen och ropar efter honom att stanna.

Till slut får jag springa efter honom och placera den förbannade ryggsäcken på hans rygg.

Om jag skäller ut honom?!

Nej faktiskt inte.

Jag förklarar lugnt och stilla för honom att han faktiskt hade glömt sin ryggsäck.

Fast inom mig tar jag tag i honom och lyfter upp honom likt Anton lyfter upp Emil, i öronen, och ruskar om honom så att hela han sprattlar.

Men DET hade ju inte varit någon idé att ens försöka sig på i verkligheten. Jag skulle ju inte ens kunna lyfta honom om jag så ens grabbade tag runt midjan på honom.

Förbannade ungar som blir stora.

CELSIUS DRYCK


Jag slutar dricka Coca Cola och börjar dricka Celsius, Cola och blir pigg på köpet.

Hur klockrent är inte det.

Inte nog med att man blir pigg, man förbränner kalorier samtidigt. 

Sensationellt!


WELL HELLO AGAIN

Jag gillar att ni, trots mitt eviga bloggpausande, fortfarande gör ett besök här.

Kanske gör ni det i hopp om att jag ska återvända...

Och det gör jag ju, ibland, oannonserat.

Verkligheten är minsann ett tidspussel. Och i mitt tidspussel finns inget tillfälle för bloggande.

Just nu är jag dock hemma på min tredje vabb-dag. Och det börjar bli trögt. För det sjuka barnet är inte så vidare värst sjukt längre... Men dess smittsamma baciller... Måste isoleras.

Så medan iPaden fungerar som barnvakt, slår jag mig ner i köket och gör min allmänna plikt.

Jag slår mig ner i köket, för er skull. Och då ska ni veta att köket är det näst kallaste rummet i huset.

Är jag inte enastående så säg.

THE DAY AFTER TOMORROW

Veden är slut, pelletsen är snart slut och det har plötsligt blivit vargavinter ute (igen).
Med 20 minusgrader utanför husknuten är det lite smått kyligt inomhus.
Med torgvantarna på, One Piecen uppdragen till näsan och ett tjockt termotäcke runt kroppen letar jag efter allt som brinner i en kamin.

Jag känner mig som den där hemlösa som bor under en bro med en heroinkanyl i bakfickan... typ!

Faktum är att så fort jag känner av kyla inomhus så slås jag av känslan av att leva i misär.
Att The End of The World is near. The Day After Tomorrow har slagit till och istiden breder sitt bistra täcke över landet.

Brrr!

Egentligen är problemet ganska lätt att lösa. Man KAN köpa mer pellets och för all del mer ved.
Men det tar liksom emot. Det är mars månad. Våren var här och värmde upp huset enbart med solens hjälp.
Det känns på något vis så överflödigt och onödigt lyxigt att beställa hem ett lass till.


Måtte det bli varmare snart...

måndag 11 februari 2013

SAMBOSISÄR

Sedan en tid tillbaka har jag och Dalle flyttat isär.

Nattetid

Han sover uppe på äldsta sonens rum och jag sover nere i dubbelsängen tillsammans med lillkillen.

Anledning: Lillkillen vägrar sova på sitt rum. Han ska ligga tätt klistrad mot sin moders mjuka flubberkropp. 

Varför vi låter honom hållas? För att han inte dunkar sitt huvud lika mycket när han sover om han ligger nära intill mig.

Om det är roligt? Nej. 
Om det är mysigt? I fem minuter absolut. 
Om jag är tröttare än döden själv? Oooh let's not go there. 

Men inatt sover lillkillen hos sin farmor och jag och Dalle ska plötsligt få dela säng igen. 

Om vi kommer somna tätt omslingrade?! Troligtvis inte. Det har vi nästan glömt bort hur man gör.

söndag 23 december 2012

FJÄRDE ADVENT

Tänk vad lyckligt lottad man är som förälder. Den tacksamhet man känner för sina barn när man dan före dopparedan får en förtidig julklapp av dem.

En riktigt redig jätteförkylning.

Fy faaaen alltså!!

Jag kunde väl åtminstone fått en hemmagjord toarulletomte eller något i den stilen...

Det här ville jag absolut inte ha.

Jag ska aldrig mer önska mig snälla barn i julklapp.