DET STAVAS T.R.O.T.S

Båda barnen (6 och 4 år) går igenom en väldig "Jaglyssnarintepådig"-fas.

Den ena är värre än den andra.

Som exempelvis:

Jag är på nedervåningen och hör hur yngsta sonen praktiskt taget river ut ALLA leksaker på golvet.
Jag ropar: "Vad gör du?" varpå han svarar:

"Jag kommer inte ihåg."

Alltså vad är det för ett svar?


Eller som nästa exempel:

Igår när jag lämnade av äldsta sonen på skolans parkering så glömmer han att ta med sig sin ryggsäck ifrån bilen. Jag ropar efter honom:

"Vänta lite, du glömde något."

Men ungen vänder sig inte ens om för att se vad det är han har glömt, utan traskar vidare.

"Hallå!! DU glömde något."

"MEN DU HAR GLÖMT NÅGOT."

"MEN HALLLÅÅÅÅ!"

"MEN KAN DU STANNA ELLER?!?!?!"

"MEN DU HAR GLÖMT DIN RYGGSÄCK."

"HÖR DU ELLLLEEEER????? DU  H A R  GLÖMT DIN VÄSKA."

Han skiter fullkomligt att hans mamma står på parkeringen och ropar efter honom att stanna.

Till slut får jag springa efter honom och placera den förbannade ryggsäcken på hans rygg.

Om jag skäller ut honom?!

Nej faktiskt inte.

Jag förklarar lugnt och stilla för honom att han faktiskt hade glömt sin ryggsäck.

Fast inom mig tar jag tag i honom och lyfter upp honom likt Anton lyfter upp Emil, i öronen, och ruskar om honom så att hela han sprattlar.

Men DET hade ju inte varit någon idé att ens försöka sig på i verkligheten. Jag skulle ju inte ens kunna lyfta honom om jag så ens grabbade tag runt midjan på honom.

Förbannade ungar som blir stora.