Hej!

Minns ni mig?
Jag har saknat er...
Så lång tid har gått, så mycket har hänt.
Jag har säkert fått tre nya, grå hårstrån (ingen som säkert kan säga eftersom jag färgar håret flitigt).
Jag närmar mig, väldigt försiktigt, den här bloggen igen. Smått rädd för vad som kan ske om jag återinträder... Jag är liksom lite... lite skör. Kan man använda det ordet?
Jag har varit fast besluten; Jag mår bäst av att inte blogga.
Men under senare tid har formuleringar bubblat upp i tanken och velat komma ner på pränt. Velat nästla sig in under Fru Märkvärdigs starka beskydd.
Och plötsligt sitter jag här, nu. En alldeles för sen kväll (med tanke på att jag ska jobba imorgon) och plötsligt vågar jag logga in, skriva en rubrik och formulera min första, staplande ord på så väldigt, väldigt länge. Osäker på vad jag egentligen vill ha sagt.
Men jag provar. Jag kastar mig ut för slänten (ja jag har inte självmordstankar. Jag tänker inte kasta mig ut för ett stup), slirar lite på en grästuva, återfår balansen i rättan tid och fortsätter att glida ner mot plan mark på smått ostadiga ben.
Väl nere kan jag sätta händerna på höfterna och blicka ut över vidsträckta landskap och böljande fält.
Möjligheterna är oändliga. Vilket håll jag väljer att gå här ifrån det bestämmer jag. Oavsett så kommer det bli fantastiskt.

God natt!