söndag 31 januari 2010

Treåringspuss

Vi gör ett kvällsbesök hos S och hans J.

Barnen härjar, vilda på socker och av trötthet.

När det är dags att åka hem är treåringen beslutsam. Han vill ge S och J en puss.

Han kramar och pussar J.

Och när det är S tur är S lite tveksam. Pussa en halvt okänd liten gosse på munnen?

"Du får en kram istället!" försöker S och ställer sig upp.

Men treåringen står kvar. En puss ska han ge.

"Vill du ha en puss? Okej! Du får en puss på kinden istället."

Men treåringen är inte nöjd.

"Pussas på munnen!"

"Men det är bättre och pussa tjejer på munnen" försöker S då.

Treåringen missuppfattar S och tror att S menar att han, treåringen, är en tjej.

"Men! Ja e Melker Roos."

Nu brister S ut i skratt. Jag kommer till undsättning och säger att han kan pussa mamma på munnen sen.

Vi går ut och stänger dörren bakom oss.

"Dom är skojiga!" säger treåringen då och fnittrar.

lördag 30 januari 2010

Lika??

Dalle tycker att Karl och Joel Kinnaman är lika.

Vad tycker ni?

Vem är egentligen vem?


Treåringen sjunger:

Man kan inte göra annat än älska treåringens version av "Bä bä vita lamm".

Lyssna och njut!

Vin:

Dalle köper billigt och starkt vin, som ska intas under kvällens gång.

Jag misstänker en slug baktanke med att han vill få mig berusad.

"Ta ett glas till vet ja!"

"Men alltså! Det var inte så där jätte gott."

Det tar timmar att få i sig ett glas. Speciellt med tanke på att barnen inte har lagt sig ännu.

"Ha inte för höga förhoppningar Dalle säger jag bara."

fredag 29 januari 2010

Sömbristen:

Det är ingen världsnyhet att småbarnsföräldrar lider av sömnbrist.

Ändå tar det en hel dag, av dåligt humör, bitska kommentarer och surskallighet, innan man inser att "Fan va sömnbristen påverkar mig negativt!"

Regel nummer...

En i mängden av alla regler, för oss föräldrar, i den oändliga småbarnsdjungeln:

Du skola icke lägga dig ner, när du nattar dina barn.

Och du skola absolut INTE blunda med dina trötta pandaögon. Har du otur vaknar du inte upp förrän mitt i natten och då är det försent för egentid.

Nej! Sitt upp för bövelen.

Sitt helst så obekvämt som möjligt.

torsdag 28 januari 2010

Treåringen gör en bodyslam:

Låg kvar i sängen imorse och mös.
Treåringen kom in och väckte mig och ettåringen, kröp upp bredvid mig och ville kramas i några sekunder.
Sedan var det lek!
Hopp och studs.
Jag blundade och hopp och studs KABLAAAAM! Rätt på min mjuka, degiga, sviternaeftertvågraviditeters mage.
Oh fyttihelvete!
Jag vrålar rätt ut.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!"
Förbannade smärta!
19 kilos "bodyslam" och han lyckades mosa varenda organ i min mage.
Undra om det är fysiskt möjligt?

Går hem från dagis.

Vårsolen tittar fram idag.
Vårkänslorna lockar mig till att ta vagnen och gå till dagis, för att hämta treåringen.
Orkar treåringen gå hela vägen hem (dryga två kilometer), efter att ha lekt på dagis i flera timmar?
Ja, ja! I värsta fall får han väl sitta framför ettåringens fötter (på vagnen).
En promenad som i vanliga fall tar ungefär en halvtimme. Tog i dag en och en halv timme.
Vi gick i myrsteg hela vägen hem.
Jag höll treåringen i handen och hans vante åkte av hela jäkla tiden.
"Förbannade jävla vantjävel!" väste jag var tionde meter.
När vi gått ungefär halvvägs, börjar treåringen lägga sig ner i snödrivorna.
"Jag är trött i beena!" säger han.
"Ja jag vet! Men du är JÄTTE duktig!!! Om du orkar gå till skyltarna med åtta nolla på, så ska du få sitta på vagnen."
"Åtta nolla?!"
"Ja åttio!"
"Åttio!"
"Ja kom så springer vi sista biten.... Ååååååååååååh MÅÅÅÅÅL! Så nu ska vi se! Kom så ska du få sätta dig här."
"Men va tusan!" Ettåringens gipsade ben, som så klart inte går att böja, är i vägen.
Efter lite trixande blir det dock lite plats över.
"Här Melker! Här kan du sätta rumpan."
Och så försöker vi köra.
Ettåringen börjar gnälla. Treåringen måste luta sig bakåt för att hålla balansen och lutar sig då mot ettåringens ben.
"Det gååår iiinteee!"
"Nä jag vet! Du får helt enkelt gå."
Och som vi går och går och går. Vi kommer aldrig fram.
Var tredje meter sjunker treåringen ihop.
"Jag är trööött!"
"Ja men kom nu! Vi är snaaart framme." Säger jag väl sjuttioelva gånger.
Och så äntligen!
Slutsats: Inga fler sådana här promenader förrän ståbrädan är inköpt och det lär väl bli någon gång... Ja eller aldrig!

Hur??

Hur kunder jag ramla i trappan då?

När jag bar på ettåringen!

Hur kunde jag vara så dum, att jag hade på mig de där förbannat halkiga tofflorna?

Tack och lov att jag inte tappade honom i källargolvet.

Vad hade kunnat hända då?

Frikänd!

"När de planar ut i viktkurvan så blir BVC alltid nojiga och letar orsaker" säger barnläkaren och syftar på ettåringens viktnedgång.
"Det är inte alls ovanligt att deras små magar krånglar efter att man slutat amma."
"Inte behöver han äta något extra kalciumtillskott. Det är så kort tid som han varit utan mjölk, att han inte hunnit få någon kalciumbrist."

"Jag tycker inte att vi behöver göra någon vidare utredning i nuläget. Jag tror inte att han har någon födoämnesallergi."
"Så ni kan börja prova olika mjölkprodukter."
På stolen, mitt emot läkaren, sitter jag och nickar. I mitt knä sitter ettåringen med gipsat ben.
"Att han har brutit benet har inte att göra med att han inte ätit mjölk. Det är bara otur."
"Ni får komma tillbaka igen, innan sommaren. Då ser vi hur det utvecklar sig."
Och det var allt!
Ettåringen är frikänd från alla mjölkallergimisstankar.
Nu ska vi vada i mjölkprodukter.

tisdag 26 januari 2010

Tänker vara steget före den här gången:

Och förvarna er, trevliga och hängivna läsare, att det ska bli snöstorm i morgon.
Detta kommer, helt garanterat, innebära strömavbrott för vår del. Så var förutseende om blogginläggen inte ramlar in.
Sedan, håll er inomhus!
Själv ska jag ge mig ut på vägarna, då ettåringen ska på sitt efterlängtade läkarbesök.
Nu kanske vi äntligen ska få veta hur vi ska gå vidare i mjölkallergifrågan.
Om vi kommer fram vill säga.

Åldersskillnader

Imorgon har Dalle varit trettio i sex månader. Själv fyller jag trettio nästa år.
Usch och fy, hemska tanke. Så nog tänk på det.
Igår kväll, på akuten, befann sig ett gäng högljudda killar där.
Dalle började prata med dem, när de som vi, närmade oss vår tredje timme i väntrummet.
Killarna skojade friskt om sina hemförhållanden.
"Vi kommer försent till skolan varje morgon bara för att farsan ska till Lidl så fort de öppnar."
"Öööh! Jaså!! Vad är det på Lidl som lockar då?" Undrar Dalle.
"Nä men det är 30 procents rabatt på en del varor och han vill spara pengar."
"Oj ja! Hahaha!!!"
"En gång var han där, på morgonen och köpte hushållspapper. 30 procents rabatt vet du. Och sen gick han dit på eftermiddagen och lämnade tillbaka det igen, för fullpris."
"Fan va smart!"
I alla fall fick Dalle gissa deras ålder.
Killarna var födda 1992.
Dalle har funderat på detta och inser att ja, han håller på att bli gammal.
"Kan du fatta! 92!! Då var man ju full..."
"Nä men inte 92 väl??"
"Nä men i alla fall 93-94!"
"Åh hjälpe oss!!"

Brutet ben.

Vi har precis ätit färdigt (jag och barnen) och jag ska bara snabbt springa ner i källaren och kolla om jag satte på tvättmaskinen på 30 eller 40 grader. Bara jag satte den på 30!!

Tar upp ettåringen ur barnstolen och placerar honom på höften.

Glömmer bort att jag har på mig de halkiga tofflorna och förlorar fotfästet i trappan, kan inte ta emot mig i fallet (eftersom jag håller ettåringen), utan hamnar halvt på sidan och vrider till ettåringens ben.

Han kippar efter luft, skriker och är alldeles förtvivlad.

"Åh herregud, herregud!" Jag far upp, tillbaka till köket.

Ettåringen fortsätter skrika, borde han inte sluta snart? Han brukar alltid sluta gråta...
Det måste vara något fel, det måste det.
Barnens farmor kommer.
"Åh herregud, herregud!"
Ettåringen fortsätter att skrika.
Jag måste åka in akut. Det är nog det enda rätta.
Packar skötväska, klär på ettåringen.
Men var fan är blinycklarna då?
Ringer Dalle, på jobbet.

"FAAAN! Jag har dem här... Jag får komma hem då."
Ettåringen är fortfarande otröstlig.
"Vi kanske skulle ringa ambulans?"
Svärmor ringer!
Dalle kommer hem, skottar trappan.
Ambulansen kommer!
"Det måste vara något fel! Han skulle aldrig gråta så här annars."

"Han blev säkert bara rädd i fallet."

"Ja men det var inget högt fall, jag höll i honom hela tiden."
"Ja men han blev säkert bara rädd."
!!!
Vi får åka med ambulansen. Dalle åker efter i bilen.
Ettåringen börjar lugna ner sig en aning.
De kollar syresättningen i höger fot, som svullnat upp.
"Det är normalt! Ingen fara med andra ord."
Kommer till vårdcentralen, en given katastrof. Det vet vi redan i förväg.
"Aha! Aha! Hej, hej, hej!" säger läkaren. "Vad heter du då? Heter du Cecilia? Hehehe! Eller heter du Sofie? Hehehehe! Kan du lyfta på benet??" Fortsätter han och jag hoppas innerligt att han inte på fullaste allvar tror att ettåringen ska svara. Sedan vänder han sig mot ambulanssköterskan och frågar om det är den här pojken som kom med ambulansen, eller om de hade en till där i?
"Nä det är han vi kom med!"
"Aha, aha, aha! Okej!" Han petar lite på ettåringens fot som är röd och svullen. "Det är ingen fara, det är ingenting brutet. Men ni får en remiss till ortopedakuten i alla fall och så får ni åka och röntga."
"Bra! Tack och hej!"
Så vi åker! Ettåringen somnar i bilen av ren utmattning.
Framme vid röntgen, får vi hålla fast honom och han skriker av smärta. Bända, vrida, bryta och dra. Han är röd och svettig i ansiktet.
Hela underkroppen röntgas.
En radiolog tittar på röntgenplåtarna och kan inte se någonting brutet.
Sköterskan som tog emot oss talar om för oss att "Nu kan ni åka hem! Och så får ni avvakta. Går det inte över får ni kontakta vårdcentralen och be dem om en remiss till ortopeden."
"Jaaaaa! Fast nu har vi en remiss dit redan, så vi väljer nog att stanna!!" Säger vi i mun på varann och är fast beslutna att stanna tills vi vet vad som är galet. Sköterskan stirrar storögt och förvånat på oss (?).
"Okej!" säger hon sedan.
Och så beger vi oss ner till akuten.
Och där får vi vänta.
Som vi får vänta!
En timme, innan det blir vår tur att komma fram för att berätta vårt ärende.
Ytterligare två timmar innan de ropar upp vårt namn. Och under den tiden har vi bett om smärtstillande till ettåringen (utan att få något), värmt välling på personalens matsal (och sett läkare och sköterskor sitta och fika) vaggat, vyssat och fått träsmak i arslet.
Väl inne på rummet, får vi vänta på doktorn i en timme.
När hon väl kommer, klämmer hon på ettåringens ben och ställer lite frågor. Vi berättar att vi är bekymrade över att han har kalciumbrist på grund av den misstänkta mjölkallergin och läkaren tittar bekymmrat på oss.
Sen försvinner hon iväg, för att titta lite på röntgenplåtarna.
En halvtimme senare kommer en sköterska äntligen med dubbel dos av alvedon och ipren. Ettåringen blir ett mycket lyckligare barn efter det.
Fyrtiofem minuter senare kommer en annan sköterska in och säger att vi ska få gå upp till röntgen igen.
"Åh fan!"
Bända, vrida, bryta och dra än en gång och ettåringen är helt hysterisk. Han tittar på oss med krokodiltårsögon och sträcker ut sina små händer för att liksom få oss att ta upp honom.
"Bra! Nu är det klart. Nu får vi hoppas att det räcker, för nu stänger vi här."

"Men va fan!" svär jag och Dalle, i hissen på väg ner till akuten igen.
Sedan går det fort.
Läkaren kommer in igen och berättar att ettåringens ben är av. Helt av, strax under knät.

Nej vi kan inte heller se vart det är av.

"ÅH H E R R E G U D!!!"

Nu blir det gips, blått gips, över hela höger ben, i två veckor.

Och sedan blir det hemfärd.

Vi får råden att ettåringen inte ska stödja sig på benet och ska ligga med benet i högläge. Men vill han försöka sig på att gå så är det okej. Vi skriver under på det och tänker "Yeah right att vi kommer kunna följa det där!" Och mycket riktigt, redan nu på morgonen är han rastlös och vill ner på golvet och gå. Men han inser snabbt att det gör ont. Han gnäller och vill bli buren istället. Tills han glömmer, blir rastlös och vill ner igen.


Åtta timmar på sjukhus!

Det känns underbart att veta att de verkligen prioriterar små barn.

söndag 24 januari 2010

Han skallar sig till sömns

Okej! Jag ska klaga nu.
Sluta läsa om ni inte vill höra...
Så fort jag lägger ner ettåringen i sin säng, drar han upp benen under sig och börjar gunga, fram och tillbaka.
Gung, gung, gungeligung. Precis som bilen som fastnade i snön.
Han gunger på som en galning och kommer närmre och närmre sitt mål. Antingen spjälorna eller huvudgaveln på spjälsängen.
Och så börjar han gunga huvudet i spjälorna.
Pang, pang, pang, pang, pang, pang, pang...
Jag försöker lägga rätt honom, i mitten av sängen.
Men snart ligger han och slår huvudet i spjälorna igen.
Jag ger upp och går ner.
Jag vet att det inte är någon idé att flytta rätt honom.
För han håller på så här större delen utav nätterna och har nu gjort de senaste dagarna.
Gungar i sån frenesi att sängen flyttar på sig.
Han gör det till och med (halvt) i sömnen.
Varför håller han på så här?
Ska man anse det vara normalt (ska fråga på BVC imorgon)?

En natt la jag handen mellan hans huvud och spjälorna och på så vis skallade han min hand istället. Efter en stund vaknade han och var förbannad över att han inte fick skalla vad han ville.
Varför kan han inte bara sova lugnt och stilla?
Inte ens på natten är det ro i den där lilla pojkens kropp.
Han skallar sig till sömns.
Nä det låter ju inte normalt någonstans.
Men för övrigt så vill jag ge tummen upp för att han faktiskt somnar och sover större delen av natten i sin egen säng.
Det tog bara ett år innan han ville det av egen fri vilja.
Med andra ord:
Man behöver i n t e ta till några fem-minuters metoder för att få sömnrutinerna för att fungera.
Så var det med det.
Jag har fått klaga!
Fast egentligen berättade jag bara sanningen den här gången.

Fru Märkvärdig vill poängtera:

Om du som läser denna blogg, inte uppskattar dess innehåll, min "brutalitet", min klagosång, min glädje, tristess och förtvivlan, min vardag och fantasi.
Om du som läser denna blogg inte kan nicka igenkännande till alla dråpligheter.
Om du inte kan roas.
Inte kan se meningen med det som skrivs.
Då råder jag dig att sluta läsa här.
Kanske leta upp en annan blogg, som enbart skriver om lyckan till livet.
För den här bloggen är en ren och skär bekymmersblogg.
Deprimerande ibland!
Rå in emellanåt!
Ironisk!
Där emellan rolig och humoristisk.
Eller va' fan! Over all R O L I G och humoristisk!
Håller du inte med?
Det var synd!
Vill även passa på att tacka alla er som varje dag läser bloggen, skrattar
och ser det komiska i allt ihop.
/Fru Märkvärdig.

lördag 23 januari 2010

Idag är jag inte det minsta arg, så därför:

Vill jag skriva några ord för att förklara hur glad jag är över att jag har Dalle.
Hur glad jag är över att han är med mig.

Att han är pappa till mina barn.
Att han tycker om mig, trots kroppens förfall efter två graviditeter, med hängtuttar och hängbuk och kanske till och med hängröv.
Att han älskar mig trots att jag ibland blir förbannad och kallar honom för "ett jävla as".
Att han tar det som skrivs här på bloggen med ro.
Att han accepterar, ler och alltid ställer upp.
Att han är snäll, generös, glad och framförallt rolig.
Att han bara blir arg ibland och då av den rätta anledningen.
Att han säger att han gärna vill titta i mitt scrapbookingalbum, trots att han egentligen tycker att det är rena rama barnsligheterna.
Att han putsar fönstrena en gång vart fjärde år.
Att han ger mig sovmorgon, trots att jag inte förtjänar det alla gånger.
Att han står ut med mitt morgonhumör och min morgonfrissyr.
Ja här kan jag hålla på i all oändlighet.

Han är rätt alla gånger!
Alla gånger!

fredag 22 januari 2010

Ny bil! Inga vinterdäck.

Vi har köpt ny, bättre begagnad bil.
Med prima ballerina sommardäck på.
Jag och två nyfikna och förväntansfulla gossar står, vid fönstret och tittar på när Dalle anländer utanför.
Han svänger in, ställer sig och börjar backa bakåt igen.
Det går naturligtvis inte.
Bilen gungar fram och tillbaka över snön.
Motorn väser hysteriskt vid varje backnings försök.
Efter tio minuter står bilen fortfarande på samma ställe och grinar illa mot oss i fönstret.
"Men vad i helvete håller han på med?" suckar jag och skakar på huvudet.
"Kan han inte bara ställa bilen där, så länge?"
Men nej!
Gung, gung, gungeligung!
"Undra vad grannarna ska tänka?"
Fyrtiofem minuter senare står bilen äntligen där den ska stå.
Jag har lämnat fönstret för länge sedan, till treåringens besvikelse.
"Men du måååååste titta!"
"Men nej! Jag vill inte titta. Han blir ju aldrig färdig!"
"Men du MÅÅÅÅÅÅÅSTE!"
"Nej!"
När Dalle äntligen kommer in. Med den efterlängtade fredagsmyspåsen i högsta hugg, håller jag på att strypa honom för hans envishet.
"Stöniga människa! Kunde du inte bara ställa bilen där?"
"Men nej´äh!"
"Ah men åh!"
"Jag blir nog tvungen att åka och hämta de där vinterdäcken redan ikväll."
You think!

Hemtelefonen

Hemtelefonen är ovanligt tyst.
Och lite konstigt är det att Dalle ringer på min mobil, ifrån jobbtelefonen.
"Jag har ringt hem två gånger!"
"Va!? Det har vi inte hört."
"Har den alltså inte ringt?"

"Näe!"
"Du får kolla så att inte Doden har dragit ur sladden."
Och det gör jag!
Men nej! Sladden sitter i, lampor lyser, allt verkar orört.
Konstigt?
Internet fungerar, så det är ju telefonen i sig som strejkar.
Fast det är kanske inte heller så konstigt.

Den har fungerat fruktansvärt dåligt sedan i somras då den låg ute en hel natt i världens regn- och åskoväder.
Ljudet i telefonen har varit så lågt att vi har varit tvugna att ha på högtalartelefonen för att överhuvudtaget höra vad personen på andra sidan säger.
Men nu!
Är den helt död!
Den har gett upp.
Det är bara till att köpa en ny.

torsdag 21 januari 2010

Ettåringen åker kälke med farmor:

När jag och Dalle befinner oss på arbete så får ettåringen ses efter av farmor.
Hon tar med sig sitt bångstyriga lilla barnbarn ut i snön.
Här ska det åkas kälke.
Ettåringen ser misstänksam ut.
"Snö? Blä! Kälke? Blä!"
Men farmor är beslutsam och sätter ettåringe på kälken och börjar dra framåt.
Och grabben börjar skratta.
"Men skrattar du Doden?" säger farmor och vänder sig om. Direkt åker ettåringens mungipor ner i ett bistert uttryck.
Farmor vänder sig framåt igen och drar vidare.
Så hör hon ettåringens skratt bakom henne igen.
Snabbt vänder hon sig om. Ettåringen möter hennes blick och mungiporna åker genast ner igen.
"Stöniga unge!" Tänker farmor, men ler inombords.

Handlat på jobbet?

Jag hoppar in och jobbar lite extra.
Väl hemma igen, sitter vi vid middagsbordet och jag berättar för treåringen varför mamma inte har varit hemma som vanligt.
"Mamma har jobbat!"
"Aaaaah!" Treåringen skiner upp i ett leende. "Har du handlat?"
"Nej! Jag har jobbat."
"Hmm! Handlat på jobbet?"
"Hehe! Nej! Mamma har bara jobbat."
"Handlat efter jobbet?"
"Nej!"

onsdag 20 januari 2010

Våren:

Jag vill bara berätta att om två månader är det vår (för det måste man väl kunna säga).
Lite svårt att föreställa sig dock, med tanke på att det är snoöväder utanför.

Kiss i trosan!?

M säger:
"Jag läste det att man automatiskt gör knipövningar när man får en orgasm."
"Va! Är det sant? Hmm! Ja det är ju i och för sig ganska logiskt."
"Ja visst är det praktiskt!"

"Så himla smidigt!"
"Så när jag fött mitt kommande barn så ska jag inte knipa en endaste gång. Jag ska bara ha en massa sex" säger M och ler.
Så mer orgasm åt kvinnofolket.
Inte vill väl ni karlar att vi ska gå och kissa på oss i trosan.

tisdag 19 januari 2010

Någon mjölkallergi verkar det då verkligen inte vara tal om.

Jag vet inte om jag är ute på farligt vatten nu.
Men jag har gett ettåringen någonting med mjölk, flera dagar i rad nu.
Först lite ost.
Sedan lite mer ost.
Sedan Scones, bakade på vanligt margrin och så mjölk.
Sedan fick han fiskbullar.
Och idag åt han yoghurt.
Och jag ska tala om att han aldrig har skitit så fint i hela sitt liv.
Bruna, fasta bajskorvar.
Hör och häpna!!!
Hur ska man förklara detta då???
Någon mjölkallergi verkar det då verkligen inte vara tal om.
Kanske?

Ettåringen:


Satsar på en framtid som ansvarige hejaklacksledare för morbror Johans fotbollslag.

Eller nja! Han vill nog inte gå så långt, att han tar på sig hejaroutfitten.
Inte idag i alla fall!




måndag 18 januari 2010

Välkomnande kök!

Det ser inte alls roligt ut!
Inte välkomnande alls.
Men det är enda sättet för att hålla ettåringen borta från bordet.
Lämnar vi en stol uppe klättrar han upp direkt.
En alldeles för farlig lek som vi inte vill att han ska utöva.
Aldrig någonsin!

Jag pysslar mig ett bord:

Ettåringen har ett litet bord, med två stolar, från IKEA.
Det var helt obehandlat och det vet ju alla att barn och obehandlat trä är no match.

Så jag målar bordsskivan.
Svart!


Och sedan decoupage:ar jag bordskivan med en hel mängd med bokmärken.
Göör snöggt!
Nu står bordet inne i nyinredda lekrummet. Stolarna ligger gömda under, så att inte ettåringen ska kunna klättra upp på bordet ramla ner och bryta nacken.
Det används med andra ord flitigt (nej).

Ang: Joel Kinnaman vs. Wentworth Miller

Lillasyster Ida sa: " Ful! Wentworth får kisa om han vill. "
Svar: "Ida! Jag sa att du MÅSTE se filmen innan du kan uttala dig. Fuling där!!!"

söndag 17 januari 2010

Joel Kinnaman vs. Wentworth Miller

Bion igår!

Daniél Espinosas Snabba Cash.



Och lillasyster Ida:

Glöm Wentworth Miller från Prison Break.


Det finns en snyggare kille i fängelse.

JOEL KINNAMAN!

Längst till höger och nedan.


Lillasyster Ida: Se filmen innan du säger nej.

Joel gör mycket mer med sina bruna ögon än kisar sig igenom säsong efter säsong av en tv-serie.

Gårdagskvällen i bilder:

Igår var vi på middag med vännerna.

Vi åt grekiskt tills vi nästan storknade.

Skrattade så att övriga gäster vände sig om.

Mös och hade allmänt trevligt.
Sedan gick vi på bio (för första gången på över tre år för Dalle och mig).

Och i väntan på att få komma in i salongen blev det en hel del sexprat.

Till herrarnas förtjusning.

Och under bildtagningen skulle det klämmas på brösten (var det någon som föreslog).
Men det fanns större kulor att klämma på.
*
Fru Märkvärdig med make tackar för en kanon trevlig kväll.
Vi hoppas på en repris snart.

































lördag 16 januari 2010

Städningen

Vad roligt att ni engagerade er så i att Dalle inte skulle behöva städa, utan leka med barnen istället och lämna städningen åt mig, när jag blir frisk.
Jag kan meddela att Dalle inte har städat.
Inte jag heller!
Jag kan meddela att jag är en liten bitch som gnäller, tjatar och gör livet allmänt surt för min man och för alla andra i min närhet också för den delen.
Jag är en riktig liten feministhäxa som kräver jämnställdhet, rättvisa och lika mycket ansvar för båda.
Och detta är lika mycket sant som det är lögn.
Bara Dalle kan veta.

fredag 15 januari 2010

Förbannar Crash Bandicoot

Vi är fortfarande sjuka!

Energinivån är omänskligt låg.

I alla fall när man tänker på att ens barn faktiskt är friskare än vad vi föräldrar är och de rusar omkring och härjar medans jag och Dalle sitter i soffan och tittar på.

Treåringen har dock fått ett nytt favoritintresse.

Att spela tv-spel!

Eller rättelse:

Att vi spelar tv-spel och han sitter bredvid och ser på.



"Spela igen mamma!"

"Men jag vill inte Melker! Mamma hatar det här förbannade spelet. Mamma bara dör heela tiden."

"Det går bra mamma!"

"Nej det gör det inte! Jag bara dör! Jag vill spy! Jag hatar det här jäkla spelet."

"Du kan mamma!"

"Men.... NEJ! HELVETE!!! Nu dog jag igen! Jag vill inte spela mer."

"Men jo spela igen!"

"Jävla skit! Åh nu ska jag bara klara det. Dö, dö, dö!!!"

"Åh du Melker! Man får inte säga sådana fula ord. Mamma är dum som gör det."

torsdag 14 januari 2010

Har du sett???

Okej! Så här ligger det till:

Jag har varit sjuk sedan i måndags och har inte orkat lyfta ett finger.

Det ser ut som fan här hemma.

Skitet, stökigt, rörigt, förjävligt, disk och tvätt.

Och jag blir förbannad i förväg, för jag vet att Dalle inte kommer ta hand om det.

Inte så länge som jag är sjuk.

Och sedan kommer säkert han att bli sjuk (när jag är frisk igen) och med största sannolikhet kommer jag att bli tvungen att städa då.

Inte tvingad!

Men tvungen!

Jag menar! Hur länge kan man egentligen låta bli att städa i ett hem med två småbarn?

En dag, två dagar, en vecka?

Max!!

Men varför kan egentligen inte Dalle ta tag i städningen och låta mig ligga på soffan undertiden (istället för tvärtom)??

Okej! Han jobbar (men inte dygnet runt).

Han får ta barnen (ingen ursäkt! Jag har städat åskilliga gånger, med båda barnen hemma).

Han är trött (oeffektiv och lat då!)
Han prioriterar att leka med barnen istället för att städa (det gör han alltid! Det kan ju inte jag göra. Då skulle vi aldrig städa).
Han har så mycket annat han måste greja med (förvisso! Bilar ska lagas, ved ska bäras, ved ska eldas, snus ska snusas, fem ska tas i soffan).

Med tanke på att jag ens orkar notera detta, så förmodar jag att jag är på bättringsvägen. Vilket kommer betyda att Dalle kommer att föreslå att: "Vi kan väl hjälpas åt? Så går det fortare."

Då kommer jag att slita mitt hår och skrika:

"Du Dalle! Har du observerat att vi (DU) måste åka och handla. Har du sett att kylskåpet nästan är tomt?? Har du det? Har du sett att julgardinerna inte har tagits ner ännu? Har du sett tomtarna som sitter och väntar i trappan (väntar på att få komma upp till kartongen på vinden). Har du det? Har du sett den där galgen som hänger inne på badrummet (och som har hängt där sedan stylistsysterns bröllop), ser du sopberget, ser du diskberget, ser du mina mörka ringar, ser du mina hängtuttar, tycker du inte liiite synd om mig, din fru? Tycker du inte det???"

Puss, puss jag älskar dig!

(Räknas det?)

onsdag 13 januari 2010

Barn som är uttråkade gör följande:

Går ut i köket och skriksjunger:
"BÄÄÄÄ BÄÄÄÄÄ VIIIIITAAAAA LAAAAAMMMMM HAAAAAR DUUUUU NÅÅÅÅÅÅGOOOOON UUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLL!"
Jag får gå och laga makaronerna nu, så kanske de blir trötta på maten.

Undra hur mammorna i familjerna annorlunda gör:

Åh det är så synd om mig.
Jag är så sjuk, så sjuk, så förkyld.
Och jag är lämnad ensam åt mitt öde.
Dalle överger mig, åt barnen, för att åka och leverera fåniga sportflaskor till någon "viktig" kund.
Kvar åt mig lämnar han:
En överfull blöjhink, våta handdukar på ett badrumsgolv (som jag naturligtvis trampar på, så nu är min strumpa blöt och jag orkar inte byta den för jag är så sjuk), två understimulerade och överaktiva barn som inte vill ligga i soffan och se på tv en hel dag (i dag igen), makaroner att koka, leksaker att plocka, ettåringar att lägga till middagsvila, treåringar som inte vill, inte kan, inte måste, inte nu, inte hör.
Men jag vill ju bara krypa ner under täcket och kurera mig, bli frisk.
Och så vill jag fortfarande ha min välfyllda godispåse, tack så hemskt mycket!
Undra hur mammorna i familjerna annorlunda gör när de är sjuka??

tisdag 12 januari 2010

Mmmm! Godis

Ligger och funderar på hur mycket jag skulle vilja ha en påse med godis just nu.
Det vattnas i munnen.

Åh såå gott det skulle vara.

Tänk om jag bara kunde få en påse med godis.
Med choklad, ferraribilar, gröna gelégrodor, lite mer choklad, dumlekolor, refreshers...

Mmmm!!

Jag är sjuk.

Jag har fått förkylningen från hell.

Och det enda som skulle få mig att må liite, liite bättre (om jag nu inte kan få sova bort resten av dagen) är en välfylld påse med godis.

Pizza skulle sitta fint också (för då slapp jag laga middag).

Och cola, för att... Ja för att jag blir så torr i munnen av att inte kunna andas genom näsan.

Ja de hade suttit fint det!

måndag 11 januari 2010

Om gårdagskvällen:

Jag måste säga att jag underskattade treåringen.
Han vaknade inte igen, igår kväll.
Efter en stunds mummlande med Dohän så somnade han så fint, på egen hand.
Tänk om det kunde varit en vana han höll fast vid.

söndag 10 januari 2010

Regel nummer ett:

Låt inte din treåring somna i bilen, när ni åker hem från stylistsysterns kalas, om du inte nödvändigtvis känner för att sitta och prata Bärgarn, Blixten och avgasrör en hel afton.
För han blir fullkomligt omöjlig att få att somna.
Dalle och ettåringen dock, de sover sedan en timme tillbaka.
Men treåringen!
Icke!
Han ligger i sin säng och har en allvarlig diskussion med Dohän (snuttenallen) om hur det gick till när "bebisen" (treåringen som nyfödd), fick ett paket och i den låg den lille Dohän.
Två hemskt långa böcker är lästa, tre fantasifulla berättelser är berättade (om Bärgarn som blev blå, efter att han lackade om sig hos Ramone, Dohän och bebisen och så en kortis om hur dagen på dagis, imorgon, kan avlöpa).
"Nu orkar inte mamma mer Melker! Nu går jag ner. Du får ligga och prata med Dohän och försöka somna själv. God natt!!"
Så nu sitter jag på nedersta trappsteget och lyssnar på mummlet ovanifrån och jag V E T att vilken minut som helst kommer han tassandes ut på tå. Bara för att kolla läget liksom.

lördag 9 januari 2010

Något skumt:

Sebastian och Johanna är här.
De berättar om något skumt de var med om för fem år sedan:
"Vi hade precis flyttat från lägenheten. Och så en natt så hör vi något rulla över golvet. Det är en sån där lite grej som katter brukar ha på sitt halsband, du vet! Med namnlapp inuti. Jag vecklar ut lappen och så står det Igor på den!?! Och ert telefonnummer?!? (Igor är en hund vi hade förr om tiden. Han dog för snart tre år sedan) Det är så jävla skumt!!! Jag menar, vi hade ju inte sett varandra på tre år, så H U R kan den hamnat i vår nya lägenhet?"
"Ja men någon måste ju tagit med sig Igor hem till er?"
"Nä men det är ju det som är grejen... Vi hade ju p r e c i s flyttat in i lägenheten. Igor hade ju aldrig varit där. Och vi slängde varenda liten småpryl innan flytten så det är omöjligt att den kunde "råka" följa med av ett misstag."
Nu ryser vi, alla fyra.
Skumt!

Treåringen sjunger:

"Bä bä vita lamm har du någon ulle rulle rull.
Ja ja käre barn, jag har säcken fulle rulle rull.
Fecka fecka far. YEAH!
Nennennn sol mor. YEAH!
Eeeh! Två mmmm strumpor eh lille lillebror.
YEEEAAAH!"

fredag 8 januari 2010

Åh nej!

Jag står och gör äggröra till barnen.


Ettåringen ropar i bakgrunden, för att påkalla min uppmärksamhet.
"Eeeeeaaaaiiiiaah!"
"Vad är det Konrad? Nä men va i hela... Kooonraaad!"


"Hopplösa unge!"
Han klättrar upp på allt

På ALLT!

Värmekriget

Av alla dagar, väljer Dalle att varken elda eller bära in någon ved, just idag.
Just den dagen då det är 22 minus grader ute.
Och så spelar han helt oförstående när jag ringer upp honom och ger honom en utskällning.
Vansinnig! Jag blir vansinnig.

torsdag 7 januari 2010

Han vet:

Dalle kommer hem senare ifrån jobbet idag och treåringen har haft ett väldigt pappalängt.
Så när Dalle måste gå ut för att försöka laga sin bil (så att vi, övriga familjen också kan få en chans att lämna hemmets fyra väggar och se civilisationen) så står treåringen och spejar ut genom sovrumsfönstret.
"PAAAAAAAAAAAPPPPPPPAAAAAAAAAAAA!" Skriker han och öppnar fönstret på glänt.
"PAAAAAAAAAAAPPPPPPPAAAAAAAAAAAAA JAAAAAAAAAAAAG VEEEEEEEEEET!!"
"JAG VEEET! PAAAAPPPAAA!"
"JAAAA VAD ÄR DET?" hörs Dalle ropa utifrån.
"PAAAAAAAAAAAAPPPPPAAAAA JAAAAAG VEEEET!"
Vad i hela friden är det gossen vet, som inte jag vet?? Det är vad jag undrar.

Året 2009, i bilder:

Lite försenat på grund av bristande internetkommunikation,
kommer här nu det forna året i bilder:
*
*
Januari:
*
Började året med att sitta i soffan hela dagarna och amma, amma och snosa bebisfjun.

Treåringen, var två och bestämde sig för att sluta med välling, när han inte längre fick dricka den ur nappflaska.
*
*
Februari:
*
Lille Doden fortsatte året med att skrika. Kolik må hända!


Han låg gärna och filura på magen.

Vi trodde att vi hade snö! Men nu vet vi bättre.
*
*
Mars:
*

Vi hade namnkalas för vår minste son.
*
*
April:
*

Dalle ordnade med påskeldning och höll på att bränna ner hela kvarteret.
*
*
Maj:
*

Vi och familjen Nilsson/Sundström, tog med oss barnen och besökte en brandstation.


Vi besökte även Nuntorp och lekte i traktorerna.


Och plötsligt blev det varmt, bassängen åkte fram och Dalle började bygga lite till på huset.
*
*
Juni:
*

Jag klippte av mig håret och firade midsommar med familjen.


På midsommardagen ifördes en ny tradition. Liseberg!


Vi spenderade några dagar på stranden.
*
*
Juli:
*

Lillasyster Ida fyllde 20 år.


Och Dalle fyllde 30 år.
*
*
Augusti:
*

Bröderna Bus fick bada ihop för första gången, tillsammans i badbaljan.

Lillasyster Ida hade avskedskalas innan hon flyttade till Kopparberg.
*
*
September:
*

Doden ställde sig upp och gick med stöd.


Vi paketerade in syskonvagnen och sålde den på Blocket.


Vi tapetserade en vägg (till) i vardagsrummet.
*
*
Oktober:
*

Store pojken började potträna.


Jag slutade amma (tror jag) och Doden fick börja äta riktig mat.

Dalle fick svetsblänk.
*
*
November:
*

Doden släppte taget och började springa omkring i huset.


Stora pojken fyllde 3 år.


Doden slutade äta/dricka mjölk.
*
*
December:
*
Doden fyllde 1 år.


Det började snöa och har inte slutat än.
Julen kom och den firade vi hemma hos nygifta stylistsystern och hennes familj.


Nyårsafton firades med familjen Nilsson/Sundström.


Nyårsmiddag!


Ett försenat Gott Nytt år till er!
Kram!