Juck, juck, juckeligung

Jag sitter inne i sovrummet.

BebisKonrad juckgungar sig till sömns i spjälsängen.

Rummet är så becksvart, att jag kommer att bli tvungen att kisa när jag sedan kommer ut i det upplysta vardagsrummet.

Juck, juck, juckeligung!

Jag försöker stryka handen över bebisKonrads rygg, för att lugna honom.

Men det är omöjligt, då hans gungande är sju helsikes mycket snabbare än mitt strykande. Vi hamnar helt i otakt, så jag ger upp.

"Dääääjdäääääjdääääääääj!" mässar han om och om igen.

"Fan somna nu!" tänker jag. "Jag måste ut och pumpa mina stackars bröst"

Här kommer...

Här kommer ändå lite kul i allt det jobbiga:

HÄR!

Ja visst det är något som endast vi mammor kan uppskatta, men ändå!

Vi har överlevt tremånaderskoliken

Nu har jag inte ammat på över tolv timmar.

BebisKonrad har heller inte direkt ätit något under den tiden.

Två majskrokar, en halv kanelbulle, ett halvt marikex med smör och en halv deciliter med nyponsoppa är vad han har i sin lilla mage.

Han är hungrig och missnöjd och alldeles alldeles utom sig av trötthet.

Precis så här jobbigt visste jag att det skulle bli.

Precis så här påfrestande visste jag att det skulle kännas.

Med gråten i halsen vyssar och vyssar jag.

Brösten spänner och läcker.

Humöret svänger upp och ner.

Och Dalle som skulle vara till så stor hjälp har ryggskott och misstänkt matförgiftning.

Men visst!

Vi har överlevt tremånaderskoliken!

Vi kommer överleva även det här.

Krokodiltårar

BebisKonrad gråter.

Han klamrar sig fast i mig, drar i min tröja och försöker komma innanför.

Han trycker näsan mot mina bröst, tittar upp på mig med tårfyllda ögon.

Krokodiltårar!

Rödgråten!

Sista gången han ammade var klockan 08.00