Jag har varit sjuk sedan i måndags och har inte orkat lyfta ett finger.
Det ser ut som fan här hemma.
Skitet, stökigt, rörigt, förjävligt, disk och tvätt.
Och jag blir förbannad i förväg, för jag vet att Dalle inte kommer ta hand om det.
Inte så länge som jag är sjuk.
Och sedan kommer säkert han att bli sjuk (när jag är frisk igen) och med största sannolikhet kommer jag att bli tvungen att städa då.
Inte tvingad!
Men tvungen!
Jag menar! Hur länge kan man egentligen låta bli att städa i ett hem med två småbarn?
En dag, två dagar, en vecka?
Max!!
Men varför kan egentligen inte Dalle ta tag i städningen och låta mig ligga på soffan undertiden (istället för tvärtom)??
Han får ta barnen (ingen ursäkt! Jag har städat åskilliga gånger, med båda barnen hemma).
Med tanke på att jag ens orkar notera detta, så förmodar jag att jag är på bättringsvägen. Vilket kommer betyda att Dalle kommer att föreslå att: "Vi kan väl hjälpas åt? Så går det fortare."
"Du Dalle! Har du observerat att vi (DU) måste åka och handla. Har du sett att kylskåpet nästan är tomt?? Har du det? Har du sett att julgardinerna inte har tagits ner ännu? Har du sett tomtarna som sitter och väntar i trappan (väntar på att få komma upp till kartongen på vinden). Har du det? Har du sett den där galgen som hänger inne på badrummet (och som har hängt där sedan stylistsysterns bröllop), ser du sopberget, ser du diskberget, ser du mina mörka ringar, ser du mina hängtuttar, tycker du inte liiite synd om mig, din fru? Tycker du inte det???"
Puss, puss jag älskar dig!
(Räknas det?)