Ja just det!
Drömmar går i kras.
Det blir ingen Bulgarienresa för Fru Märkvärdig med familj i år.
Med andra ord: Inga drömmar som går i uppfyllelse det här året (som det ser ut nu).
Anledning: Multiallergier och ångest.
Kanske åker vi en sväng till Legoland istället. Och bor i en stuga där man kan ta med och tillaga sin egen mat. Eller så spenderar vi sommaren hemma. Inomhus om det regnar eller i trädgården och på stranden om värmen infinner sig.
måndag 7 mars 2011
Djäfla ångest!
Som jag älskar att umgås med våra vänner!
Love them, l o v e t h e m!!
Men vet ni vad!
Socialt umgänge rimmar, just nu, dåligt med min utmattning och det är för jävligt. Utmattning!? Bah snicksnack! tänker ni och visst, så tänker jag också... Ryck upp dig kvinna och ta tag i ditt liv. Men det var visst inte så enkelt.
Jag är mycket väl medveten om att det bara är hjärnspöken. Att det handlar om att slappna av. Men det är väl där det brister. Jag kan inte slappna av! Det är kaos inom mig. Och i och med den här förbannade utmattningen, så... Ja blir det la inte mycket lättare helt enkelt.
Kuratorn säger: "Skit i allt och alla andra. Lägg ALLT fokus på dig själv och familjen." Och ja självklart!!! Men vännerna då! De älskade vännerna??
Jag känner mig konstig! Men vet att det kanske inte syns på mig. Så ingen kan egentligen veta var det är jag sitter och tänker på. Ja vad sitter hon och tänker på egentligen undrar ni?
Ja vet ni vad! Jag vet knappt själv. Plötsligt kommer det lite ångest över mig, när jag sitter där och ska vara social och trevlig. Och så börjar jag tänka: FAN! Inte nu... Nu när jag ska vara trevlig. Vad säger han här nu? Och vad skrattar hon åt? HJÄLP jag missar allt det roliga. Fasen också! Nu är jag den enda som inte skrattar. Nu tycker de att jag är tråkig, eller konstig. Nu undrar de säkert varför jag är så märkvärdig att inte jag kan skratta åt det där roliga skämtet eller den där roliga händelsen, som jag helt missade eftersom jag råkade tänka på något annat. För min hjärna är ju trög som sirap. Kan bara göra en sak åt gången. Tänka eller prata. Skratta eller lyssna. Gud i himmel! Nu har jag verkligen missat hela poängen med hela samtalet. Nu är det kört! NU är det KÖRT! Och nu ramlade barnet där och gråter. Fan börjar jag andas konstigt nu? Andas jag egentligen alls? NEJ men gud det gör jag ju inte. Djupa andetag, djupa andetag. Tänk på något annat! Tänk på något annat, tänk på något... vad som helst. Tänk på vad som helst, bara inte det här. Andas, andas, in, ut, in, ut. Men att man ska behöva tala om för kroppen när den ska ta sina andetag. Tänk om jag ballar ur nu? Vad ska alla säga då? Åh herregud! Nu gråter andra ungen också. Men vad i... Slappna av! Kom ihåg att andas då. Va nu frågar hon något. Vänta nu! Måste tänka lite. Men faaan! Det här är så jobbigt. Och där är Dalle! Älskade, älskade Dalle. Åh vad snygg han är i sin frisyr. Jag ska ge honom ett riktigt special treat i kväll, för det är han ta mig tusan värd. Men tusan! Nu är jag tillbaka. Nu hör jag vad de pratade om. Ha! Nu kan jag svara... Men tänk om de märkte något?
Fattar ni vad jag menar?
Vad jag absolut inte menar är inte att jag inte skulle vilja träffa våra vänner. För det vill jag! OMFG som jag vill det. Men jag kommer kanske inte bete mig riktigt normalt när vi träffas och förlåt för det. Och jag kommer kanske inte vara den som tar initiativ till olika saker, för det pallar jag inte. Och jag kanske inte är så översvallande lycklig och glad hela tiden. Men vänta lite bara! För jag kommer tillbaka (ja det hoppas jag då innerligt.)
KRAM till er!
Love them, l o v e t h e m!!
Men vet ni vad!
Socialt umgänge rimmar, just nu, dåligt med min utmattning och det är för jävligt. Utmattning!? Bah snicksnack! tänker ni och visst, så tänker jag också... Ryck upp dig kvinna och ta tag i ditt liv. Men det var visst inte så enkelt.
Jag är mycket väl medveten om att det bara är hjärnspöken. Att det handlar om att slappna av. Men det är väl där det brister. Jag kan inte slappna av! Det är kaos inom mig. Och i och med den här förbannade utmattningen, så... Ja blir det la inte mycket lättare helt enkelt.
Kuratorn säger: "Skit i allt och alla andra. Lägg ALLT fokus på dig själv och familjen." Och ja självklart!!! Men vännerna då! De älskade vännerna??
Jag känner mig konstig! Men vet att det kanske inte syns på mig. Så ingen kan egentligen veta var det är jag sitter och tänker på. Ja vad sitter hon och tänker på egentligen undrar ni?
Ja vet ni vad! Jag vet knappt själv. Plötsligt kommer det lite ångest över mig, när jag sitter där och ska vara social och trevlig. Och så börjar jag tänka: FAN! Inte nu... Nu när jag ska vara trevlig. Vad säger han här nu? Och vad skrattar hon åt? HJÄLP jag missar allt det roliga. Fasen också! Nu är jag den enda som inte skrattar. Nu tycker de att jag är tråkig, eller konstig. Nu undrar de säkert varför jag är så märkvärdig att inte jag kan skratta åt det där roliga skämtet eller den där roliga händelsen, som jag helt missade eftersom jag råkade tänka på något annat. För min hjärna är ju trög som sirap. Kan bara göra en sak åt gången. Tänka eller prata. Skratta eller lyssna. Gud i himmel! Nu har jag verkligen missat hela poängen med hela samtalet. Nu är det kört! NU är det KÖRT! Och nu ramlade barnet där och gråter. Fan börjar jag andas konstigt nu? Andas jag egentligen alls? NEJ men gud det gör jag ju inte. Djupa andetag, djupa andetag. Tänk på något annat! Tänk på något annat, tänk på något... vad som helst. Tänk på vad som helst, bara inte det här. Andas, andas, in, ut, in, ut. Men att man ska behöva tala om för kroppen när den ska ta sina andetag. Tänk om jag ballar ur nu? Vad ska alla säga då? Åh herregud! Nu gråter andra ungen också. Men vad i... Slappna av! Kom ihåg att andas då. Va nu frågar hon något. Vänta nu! Måste tänka lite. Men faaan! Det här är så jobbigt. Och där är Dalle! Älskade, älskade Dalle. Åh vad snygg han är i sin frisyr. Jag ska ge honom ett riktigt special treat i kväll, för det är han ta mig tusan värd. Men tusan! Nu är jag tillbaka. Nu hör jag vad de pratade om. Ha! Nu kan jag svara... Men tänk om de märkte något?
Fattar ni vad jag menar?
Vad jag absolut inte menar är inte att jag inte skulle vilja träffa våra vänner. För det vill jag! OMFG som jag vill det. Men jag kommer kanske inte bete mig riktigt normalt när vi träffas och förlåt för det. Och jag kommer kanske inte vara den som tar initiativ till olika saker, för det pallar jag inte. Och jag kanske inte är så översvallande lycklig och glad hela tiden. Men vänta lite bara! För jag kommer tillbaka (ja det hoppas jag då innerligt.)
KRAM till er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)