Provar mig fram...

Idag, på ett barnkalas, fick jag veta, av en två barns mamma, att hennes som också kräktes varenda kväll under några månader.

På BVC hade de sagt att det berodde på bristande uppmärksamhet och att sonen kräktes med flit.

När hon berättar så inser jag att det här är ju precis som med våran ett och ett halvtåring.

"Hur gjorde ni??" undrar jag naturligtvis.

"Vi satt med honom, när han skulle sova, tills han var lugn."

Självklart!

Svårare än så behöver det nog inte vara.

Och nu blir jag så förbannad på mig själv. Varför ska det vara så förbaskat bra att ha barn som man bara lägger ner i sängen och så somnar det själv? Visst är det skönt! Men måste det vara något man ska sträva efter? Att ha det "bästa" barnet, det lätthanterligaste barnet. Nu har jag ju inte det och inte fan kan jag tvinga mitt barn att följa någon annans metoder, mönster och mål.

Det här är ju vårt barn, som är unikt. Det finns ingen annan som han. Självklart måste jag och Dalle göra det som är bäst för honom. Vi kan ju inte ens göra exakt som vi har gjort med hans storebror.

Så jag sitter med ett och ett halvtåringen, l ä n g e. Går ner några gånger när han inte visar något tecken på att vilja somna och går upp direkt när han ropar och sätter mig bredvid igen. Han somnar faktiskt själv till slut. Lugn, utan att gråta och utan att kräkas.

Trygghet och tillit.

Han vet att vi finns där för honom, inte bara på dagen utan också på kvällen och natten.

Nu återstår det bara att se om det är rätt metod för honom.

Som förälder måste man alltid prova sig fram, för det finns absolut inga mallar att följa.