Det känns ungefär som att hoppet är ute och vi kommit fram till sista utvägen.
Att sova bredvid lillpojken stoppade honom inte från att banka huvudet, inte heller att dela rum med storebror.
Och när stora pojken i morse kom ner och klagade på att han var så trött, eftersom hans lillebrors huvuddunkande hållt honom vaken i natt, så kände jag att DET HÄR är fan OHÅLLBART.
Min svärmor och lillasyster Ida delar åsikt: Låt honom sova bredvid er i er säng.
Och trots att vi inte hört det från BUP så gör vi så i natt. För vår stora pojk ska då fan inte behöva lida.
Sen att jag och Dalle blir lidande det är ju skitsamma ändå...
Och nu tror jag att jag ska gömma mig under en grästuva och komma fram igen om si så där tjugo år, typ.
Hoppas det går bra. Ge det lite tid och ge inte upp efter första natten.
SvaraRadera