Hämtar på dagis

Jag kommer till dagis, efter arbetsdagens slut.

Dalle lämnad ettåringen för några timmar sedan.

Treåringen härjar i lekhallen och märker inte ens att jag kommer.

Ettåringens fröken hejar glatt på mig.

"Hej! Hur går det?"

"Ja du! Hur går det själv? Är ni helt slut nu efter en heldag med Konrad?"

"Åh nej då! Det har gått... Ja!"

"Har han skrikit mycket?"

"Nja! Ligger han i vagnen så håller han sig lugn. Han har till och med sovit en stund."

"Men det är ju jätte bra!"

"Ja så länge han inte ser oss så... Varje gång vi kikat ner i vagnen så har han börjat gråta."

"Har han ätit något då?"

"Åh ja då! Två smörgåsar. Men ingen lunch."

"Nä men två smörgåsar är ju kanon bra."

Fröken går in på avdelningen och hämtar vagnen där ettåringen ligger och gungar rytmiskt. Det måste gräma honom att han inte kan skalla någonting i den.

"Konrad!" säger jag och ettåringen stannar upp mitt i sin rörelse, vänder blicken upp mot mig (hörde han rätt?? Ja!) och så börjar han gråta.

Och nu ska vi lämna honom (och hans storebror) på dagis imorgon igen (trots att både jag och Dalle är lediga på förmiddagen) och det känns väl si så där. Kommer det verkligen kännas bra att vara hemma när man vet att ens lille gosse är på dagis och gråter sig hes?

Nä inte direkt faktiskt!