FRU MÄRKVÄRDIG EN FEMINIST??

För cirka en vecka sedan hade jag pepptalk med mig själv. Ni kan läsa om det HÄR.

Jag insåg plötsligt att jag var trött på att gömma mig här hemma.
Att jag inte längre ville behöva ha Dalle som "skydd" när jag lämnade hemmet.

Jag vill ju våga vara.

Jag vill våga själv.

Jag vill våga göra allt det där som jag tycker är roligt och som verkar roligt, utan att behöva ha en ångest som stoppar mig.

Hämmar mig.

Jag har vågat förut och jag vill våga igen.

Av någon anledning tyckte min lillasyster Ida att det där pepptalks-inlägget gjorde mig till "smygfeminist"

IDA: ""Skönt att höra! Vet du vad jag sa till Anders nyss när jag läste inlägget? "Jag gillar när de blir sådär feministiska utan att veta om det själva""

Men det här handlar inte om mitt värde som kvinna. Jag har aldrig ansett mig klara mindre, våga mindre, kunna mindre bara för att jag är kvinna. Jag har aldrig ansett att jag måste stå bakom min man för att han är just man.

Den här rädslan som etsats sig fast hos mig är en rädsla som har hämmat mig som person. Inte som kvinna. Det är en sjukdom som jag kämpar mot. Och Dalle har enbart funnits bredvid för att hålla mig i handen (ja han är min älskade make, det är han. Jag menar inte enbart, enbart. Ni fattar väl vad jag menar?)

Och nu, med hjälp av medicinering och sjukskrivning vågar jag plötsligt utmana mig själv.

Vill jag inte göra en sak så gör jag den. Bara för att. Bara för att jag kan. Bara för att ta mig själv ett steg närmre ett bättre välbefinnande. För att jag bara SKA kunna.

För när jag har vågat en sak, så är det ett sådant halleluja moment. Jag blir så stolt och glad över mig själv att jag vill ställa mig upp och applådera åt mig själv. Skrika HURRA!!!

Nu kanske det var lite att ta i, när jag som första steg åkte till badhuset. Jag vaknade faktiskt dagen efter och var rädd för mig själv. Var ska det här sluta? Vad har jag gjort?

Kanske är det mer förståndigt att börja i små steg. Våga åka till affären själv? Eller vad man nu är rädd för. Kanske klarar du inte ens av att gå ut till soptunnan själv?

Man kan faktiskt börja smått. Och när du betat av punkt efter punkt på din lista och du sakta byggt upp ditt självförtroende igen så ska du se att du plötsligt vågar mer än vad du någonsin trodde för några månader sedan.

Så som jag skrev tidigare: Våga ta steget ni andra som också fegar. Om du är trött på att inte kunna leva ditt liv fullt ut. Om du vill kunna njuta och inte vill sitta hemma och gömma dig. Ge dig ut i friheten. För det är som sagt bara du som i slutändan förlorar på att du hämmar dig själv.

Och gör det oss till feminister!? So be it!!!