Living dead och kräkfest

Ni kanske trodde att min mardrömskväll började i samband med nattningen?

Oh nä då!

Treåringen har ramlat på dagis och sitter i soffan och gråter sig igenom kvällen (till och från).

Han har så ont så ont!

"Jag orkar inte ens nått" säger han.

Ja det är så synd om honom...

Till slut tvingar jag i honom en supp alvedon (med rent våld).

Sen säger jag att nu får mamma vara doktor och undersöka om benen fungerar, för annars måste vi åka till den riktiga doktorn.

"Kan du böja på benet? Ja bra!!!"

"Kan du sträcka på benet? Jo men kom igen! Annars får vi åka till doktorn... Ja men bra!!!"

"Kan du stå upp? Jo men då måste vi åka till doktorn om du inte kan... JA BRAVO!!!"

"Kan du gå?" och det kan han, så försiktigt, så försiktigt.

"Yeah!!! Bravo!!! Give me five..."

Nu är treåringen plötsligt jätte nöjd.

Han kunde visst gå och behövde inte åka till doktorn.

Så medans treåringen nästintill återuppstår from the living dead så spyr ett och ett halvtåringen ner hela mig, hela sig själv, soffan, vardagsrumsmattan, vardagsrumsgolvet och badrumsgolvet, handfatet, insidan av skåpet under handfatet och råttan (nallen).

Varför han ställer till med denna trevliga kräkfest (nu när jag äntligen ska få lite semester)? Ja det kan man verkligen undra? Han har fått det som vana att spy på kvällarna. I vanliga fall brukar han sätta kvällsmackan i halsen och spy upp allt som finns i den lilla magsäcken (vilket oftast innefattar några liter välling). Men nu de senaste dagarna har det gått bra att spy utan smörgås i halsen. Det har räckt att få kvällsvällingen, spy ner allt och alla, kräva en flaska välling till och sedan somna gott.

Ja fast det var ju då det!

Nu är det andra tider... Nu ska han ju helst inte somna alls.

Var Dalle är uppe i allt inferno?

Ja han håller sig så långt borta han bara kan.