AV EN HÄNDELSE

Råkade jag höra det här på radion idag: Spola fram till den 15e minuten. Karin berättar om hur hon dunkade sitt huvud när hon var liten. Jesper sitter och skrattar åt henne och menar på att hon inte är normal någonstans, att hon är konstig och måste ha fått skador. Och jag blir upprörd över hur han förminskar henne. Jag kan förstå deras jargong. De är ju förmodligen skitbra vänner, som älskar att driva med varandra och Karin har väl förmodligen gått vidare och glömt och tar inte heller åt sig. Men i och med att han sitter i radio och skrattar högt åt "fenomenet" att dunka sitt huvud... Nej JAG gillar det inte. Vår son gör det och det är inte det minsta roligt. Jag undrar hur Karins föräldrar hanterade den här situationen under tio års tid? Uppskattar de att Karins kollega, Jesper, sitter och skrattar åt något som påverkar en familj så negativt att sjukskrivningarna blir ett faktum? Förstår inte Jesper att barn, eller vuxna för den delen, kanske lyssnar på programmet och förstår att han indirekt skrattar åt dem, åt deras beteende, som de inte kan hantera eller kontrollera. Hur kan man, i Sveriges Radio sitta och skratta åt och se ner folk som redan är utsatta. Karin säger, klart och tydligt, att hennes orsak var stress och oro. Stressad och oroade människor mår förmodligen inte bättre av att få höra i media att en man sitter bakom en mikrofon och skrattar åt dem, påpekar att de är "mentalt efterblivna". Sömnforskaren sitter ju och säger att det är ett normalt beteende. KARIN: "MAN MÅSTE INTE ALLS VARA "MENTALT EFTERBLIVEN" JESPER: "Nä man m å s t e inte vara mentalt efterbliven..." Jespers inflikande kommentarer i Karins berättelse... Jag spyr åt sådant här. Det är respektlöst och kan enbart tyda på okunnighet. Den dagen Jesper får ett barn, som kanske växer upp och drabbas av RMD. Vi ser vem som skrattar då.